Reseblogg: att berätta om ett barns vilja att leva vidare

Under två års tid drev jag ett projekt där jag utbildade barn tillsammans med lokala organisationer, om barnsexhandel i det aktuella landet och om barnets rättigheter. Barnen jag träffade var i riskzonen för att utnyttjas, eller hade redan utnyttjats i sexhandel. Jag träffade fantastiska flickor och pojkar med en själsstyrka och ett driv som jag sällan tidigare mött. 

Den initiala blygheten övervanns snabbt och ersattes av en nyfikenhet och en vilja att lära, vilket ibland överraskade mig. Vi hade ofta bara några dagar tillsammans, men de var känsloomvälvande, intensiva och långa och mot slutet av utbildningen kändes det som om jag arbetat med barnen i veckor. Det byggdes förvånansvärt snabbt upp ett förtroende för mig från deras sida. De var många gånger utsvultna på en vuxens uppmärksamhet, på att få prata om vad de varit med om och få bekräftat att vad de utsatts för var fel. 


Barn i Accra, Ghana, som kämpar för att deras rättigheter ska efterlevas

Jag var inte förberedd på vad jag skulle få höra första gången en av flickorna började berätta om sin uppväxt, den gav mig mardrömmar. De historier barnen sedan delade med mig gjorde att jag ibland inte ville stiga ur sängen på morgnarna, världen kändes för oöverstigligt ond. Men ändå var det inte ångesten över all ondska som dominerade de här dagarna utan, faktiskt, en optimistisk process av lärande där alla vågade dela med sig av sina erfarenheter och stötta varandra. Inte minst var det jag som fick ta till mig lärdomar: Att världen verkligen kan vara så ond att man bara vill blunda och vända bort blicken, men att den ändå är värd att kämpa för. Att till och med de barn som varit så utsatta i så unga år kan lyckas med att vända det allra otäckaste till en enorm styrka och en obetvinglig vilja att leva vidare. 

Jag frågade mig vad jag skulle göra med de tunga berättelser som barnen anförtrott mig. Svaret kom från ett av dem, som om det var den enklaste sak i världen:

”Men du skriver ju. Skriv om det, så att alla får veta.”

Jag blev förvånad. Av någon anledning hade jag trott att detta var något mycket hemligt som de absolut inte ville visa upp för omvärlden.

”Men det är ju det vi jobbar med här. Vi sprider information för att alla ska veta och kämpa för att det ska förändras.” 

Flickan log, ryckte på axlarna och lade sig sedan på rygg i gräset utanför lektionssalen där vi satt några stycken i ring och pratade. 

Det här är Maevas historia

ett utdrag ur boken Tysta Rop 


Maeva kommer från Indien men åkte för att jobba som tjänsteflicka i Qatar

Framför rummet längst ner i korridoren ställer han sig och pekar. Hon tvekar men går in. Låset vrids om bakom henne och hon vänder sig tvärt. Ali står där med ett elakt leende. Han börjar prata, men han pratar fort och hon förstår inte vad han säger. Han tar två kliv mot henne och slänger ner henne på sängen. Hotfullt lägger han handen över hennes mun och drar med andra handens pekfinger över sin egen hals. Maeva förstår att skriker hon så dödar han henne. I ett snabbt ryck har han vänt på henne och hennes byxor slits ner så att knappen i linningen lossnar. Hon hinner inte reagera innan hon känner något hårt trycka på bakifrån, mellan hennes ben. I panik börjar hon skrika men han trycker ner hennes ansikte i kudden så hon knappt får luft. Vad som sker sedan får henne att tjuta ut den sista luften hon har kvar i lungorna. Hon knuffas fram och tillbaka av Alis tyngd och det gör ofattbart ont. Hon förstår inte vad som händer. Allt går runt. Sedan drar han sig undan. Hon ser i ögonvrån hur han ler och knäpper byxorna. Visslande lämnar han rummet och försvinner ner genom korridoren. Hon reser sig darrande. Står ett tag på svaga ben. Det svartnar för ögonen och tar några sekunder för henne att återfå balansen. Hon sliter sedan upp byxorna och rusar ut. Rusar rätt in i köket och kastar sig i Janeits armar. Hon skriker och gråter och Janeit drar snabbt ut henne genom bakdörren och in i sitt eget rum. Hon försöker lugna henne, men Maeva bara skriker. Först när Janeit ger henne en rejäl örfil tystnar hon.

”Är du från vettet flicka?!”
”Han, han hoppade på mig. Jag ska berätta för polisen!”

Maeva håller på att arbeta upp ett nytt hysteriskt anfall och Janeit ger henne ännu en örfil.

”Lilla dumma, naiva, flicka. Har du inte förstått någonting?”

Janeit anropar Kha på radion. Kha kommer in och verkar förstå bara genom att titta på Maeva.

”Vilket rum?”

Maeva tittar förläget ner och Janeit svarar i hennes ställe.

”Gästrummet längst ner i nedre korridoren på höger sida. Se till att blodet inte gått igenom om det blivit något, för då får du byta madrass och täcke också. Skynda nu så ingen gäst hinner se det, då slutar det illa.”

Kha försvinner och Janeit sätter sig ner bredvid Maeva.

”Lyssna noga nu, för jag berättar bara en gång. Vi lever i en familj där vi tjänsteflickor inte är vatten värda. Vad tror du händer med Kha? Varför är hon så konstig och varför såg du henne i gästrummet? Herrn använder henne som sin leksak. Detta kommer att ske igen. Du är hans leksak nu. Det bästa du kan göra är att försöka lyda så gott det går och försöka glömma vad som hänt efter varje gång.”

Maeva försöker ta in vad som sägs.

”Men … men frun? Jag ska berätta för frun.”
”Lyssnar du inte, unge?” 

Janeit är arg nu. 

”Frun vet om det. Hon kan inget göra annat än att låtsas som ingenting. Och jag vet vad du ska säga. Polisen. Vem tror du att de tror på – en liten osnuten unge eller en inflytelserik man? Det finns inget du kan göra.”

Maeva börjar förstå vad Janeit säger. Samtidigt som hon sjunker ihop säger hon:

”Jag vill hem. Jag vill hem till mamma och pappa.”
”Jag förstår det, lilla vän.”

Janeits röst är åter mjuk.

”Men de har ett kontrakt på dig på två år. De kommer att behålla dig. Och ju mer du krånglar, ju mer av ett helvete kommer det bli för dig här. Så gå nu och tvätta av dig och ta på dig en ny uniform och ut och jobba igen så du inte får mer problem. Jag ligger redan efter med mitt, snart kommer herrn eller frun att upptäcka att jag varit borta alltför länge.”

Janeit lämnar henne hastigt och återvänder till köket. Maeva tittar efter henne och reser sig sedan. Hennes kropp går till hennes rum, men det känns inte som om det är hon som styr. Hon är som en åskådare när hennes kropp tar av sig kläderna och duschar bort blodet mellan benen. Hon ser sitt ansikte grimasera, men känner inte smärtan. Tar på sig den nya uniformen som Janeit gett henne. Men längre kommer hon inte. Hon ser istället hur hennes kropp kryper ihop i hörnet på sängen. Ser hur hon somnar in i ett mörker av mardrömmar. Och hur hon än försöker, förmår hon inte att få kroppen att vakna och gå ut och arbeta igen.


>> Bli autogirogivare till ECPAT Sverige och få Natalies bok Tysta Rop här. <<

#MAEVA #NATALIE GERAMI #TYSTA ROP #BARNSEXHANDEL #RESEBLOGG
0
Kategorier: Barnsexhandel Trafficking / människohandel

SPRID MER KUNSKAP

Genom att gilla och dela vår sida och våra inlägg i sociala medier hjälper du oss att få fler att se brottsligheten vi arbetar mot.