Gör rättsväsendet tillräckligt för att säkerställa att övergreppsmaterial på barn inte sprids?

Det redan omtalade Högsbymålet, där en 21-årig förskolepraktikant står åtalad för ett stort antal sexuella övergrepp mot barn, blev i veckan än mer omtalat när Rikskriminalpolisen anmälde domaren i målet för barnpornografibrott. Upprörda röster höjdes och riksåklagaren beslutade skyndsamt att inte inleda någon förundersökning.

I och med det beslutet skulle man kanske kunna dra slutsatsen att saken är utredd, att anmälan var felaktig och helt enkelt nöja sig där. Men frågan om rättsväsendets ansvar för att hantera övergreppsmaterial på barn på ett säkert sätt, med minimal risk för spridning, är mer omfattande än så och förtjänar en grundlig utredning.

Varje år hanterar tingsrätterna runt om i landet ett hundratal mål som rör så kallad barnpornografi. Mål där personer åtalas för att ha innehaft, spridit eller producerat bilder och filmer som visar sexuella övergrepp på barn. Med dagens teknik, de snabba och lättillgängliga möjligheterna att dela bilder och filmer och det gränslösa utrymmet för att lagra dem kan det röra sig om tusentals – i vissa fall miljontals – bilder och filmer. På varje bild ett barn.

Den domstol som ska pröva om brott har begåtts måste naturligtvis granska bevisen. I de här målen utgörs bevismaterialet av dessa bilder och filmer – skildringar av sexuella övergrepp och våldtäkter. Till skillnad från en plastpåse som innehåller spår av narkotika eller en samling kvitton är det här ett bevismaterial som om det läcker, kopieras och sprids, ger upphov till nya kränkningar av barnen  på bilderna.

Det är därför naturligt att granskningen av den här typen av bevis sker enligt särskilda rutiner. Vanligtvis görs det genom att en polis med specialkunskap på området, som granskat hela beslaget, väljer ut ett representativt underlag och visar upp det materialet för rätten. Materialet förvaras av säkerhetsskäl hos Rikskriminalpolisen där ett fåtal personer har tillgång till det. Rutinen har också varit sådan att inga kopior överlämnas till domstolen – allt för att minska risken för spridning av dessa bilder och filmer.

När Kalmar tingsrätt skulle granska bilder och filmer som den 21-årige förskolepraktikanten tagit med sin mobiltelefon under övergreppen valde man att frångå dessa rutiner. Domaren i målet tog beslutet att tingsrättens kamera skulle dokumentera de bilder och filmer som förevisades av polisen under rättegången. Därigenom skapades en kopia av bilder och filmer som föreställer barn i åldrarna 2-6 år som utsätts för sexuella övergrepp.

Rikskriminalpolisen valde då att anmäla domstolen för att pröva om det kunde vara en brottslig handling att kopiera och lagra materialet på tingsrätten.

En upprörd debatt utbröt.

Vice riksåklagaren meddelade under onsdagen att man har beslutat att inte inleda en förundersökning i ärendet. Vilket betyder att man inte anser att domstolen gjorde sig skyldig till ett barnpornografibrott när man valde att kopiera materialet i det här fallet. Men även handlingar som inte är brottsliga kan behöva ifrågasättas eller rentav kritiseras.

Vi ska så klart gå långt i rättssäkerhetens namn. Sträva efter att alla tilltalade ska få en rättvis prövning. Att domstolen har möjlighet att granska bevisningen till fullo.

Men vi har också ett ansvar mot de barn som redan drabbats hårt – att se till att inte materialet sprids igen – att inte fördjupa och förvärra det brott de utsatts för.

Därför måste rättsväsendet ta sitt ansvar och se till att hanteringen av det här materialet sker på ett så säkert sätt som möjligt.

Därför bör dessa frågor övervägas – är det verkligen ett väl avvägt beslut att göra kopior på det här materialet? Att spara materialet på en server med lägre säkerhet, som skulle kunna hackas? Att möjliggöra för fler personer att komma åt det här materialet?

Var dessa åtgärder nödvändiga med tanke på rättssäkerheten i det här fallet? Eller hade alternativet att polisen kallades in för att visa upp bilderna ytterligare en gång varit en tillfredställande lösning?

Svaren på dessa frågor har inte bara betydelse för det nu aktuella fallet. Ändras rutinerna i ärenden som rör barnpornografimål, och fler domare väljer att agera på det här sättet, skulle det kunna innebära att tusentals nya kopior av bilder och filmer föreställande barn som utsätts för sexuella övergrepp skapas och lagras på landets tingsrätter varje år. För varje kopia ökar risken för spridning. Varje bild som sprids är ytterligare ett övergrepp på ett barn.

Frågan som ställdes på sin spets i och med anmälan återstår fortfarande att besvara – gör rättsväsendet tillräckligt för att säkerställa att övergreppsmaterial på barn inte sprids? 

0
Kategorier: Barnsexhandel Barnpornografi och brottsligheten online

SPRID MER KUNSKAP

Genom att gilla och dela vår sida och våra inlägg i sociala medier hjälper du oss att få fler att se brottsligheten vi arbetar mot.