Fattigdomen är utbredd på den peruanska landsbygden. De sociala skyddsnäten som

samhället borde erbjuda barnen existerar inte i Iquitos.

Kopplingen mellan utlänningars efterfrågan och den sexuella kommersen har föranlett en lokal myt bland befolkningen som i generationer har berättats sent om kvällarna för att skrämma barnen. Den handlar om ”pela caras”, blekansikten. De kommer sent om natten för att röva bort barn och kvinnor. Genom ett ljus, kanske en ficklampa, förstenas offret som därefter våldtas och lämnas åt sitt öde. Ibland överträffar myten verkligheten och historien får övermänskliga proportioner. Berättelsen om blekansiktena är så pass närvarande, försäkrar en kanot-taxiförare, att i vissa byar har han förbjudits lätta ankar när han haft med sig gringos, utlänningar.
– Tänker man till är det inte så svårt att förstå att historien är ett sätt för mammor att säga till sina döttrar att de ska akta sig för fula gubbar, förklarar mannen.

Berättelsen om blekansiktena är en myt som närs av verklighetens skräckhistorier. En av dem som drabbats är Sofias systerdotter. Sofia välkomnar till sitt hem i utkanten av Iquitos. En stilla natt har ersatt den stekheta solen. Med gråten i halsen berättar Sofia om systerdotterns öde. Det rör sig om en ung flicka från en by i Amazonas djungel som får ett erbjudande om att arbeta i Lima som hembiträde. 14-åringen accepterar. Det gäller att komma ihåg att av Perus tio miljoner barn under 18 år, är det mer än hälften som lever under fattigdomsgränsen, och landsbygdsbefolkningen är bland de mest utsatta. Det är denna bistra verklighet som var Sofias systerdotters vardag.

Men istället för att lyftas upp ur fattigdom hamnade 14-åringen i händerna på en man med andra planer. Efter ett par månader lyckades familjen till slut ta kontakt med systerdottern och rädda henne. Sofias man Juan var den som knackade på hos mannen i Lima. Juan beskriver att han begav sig ditt med ett basebollträ i handen, beredd på det värsta. Hopkurad i ett litet hörn sov 14-åringen bland gamla tidningar. Detaljerna kring övergreppen flickan fick utstå är många, men det räcker med att konstatera att hon var rädd, ensam och förstörd när Juan lyfte upp henne i sin famn: 
– Vad är det för människa som är kapabel att göra detta mot en annan människa, kommenterar han.

Under intervjun uppmanar Sofia, som är hemmafru, och Juan som varvar arbetet som dörrvakt med att köra motorcykel-taxi, en annan systerdotter som de tar hand om att komma ner från ovanvåning. Däruppe trängs familjen på ett utrymme som domineras av madrasser. Trähusets nederdel består av ett stampat jordgolv. Under regnperioden regnar det så mycket i Iquitos att vattennivån höjs flera meter och många hus är därför byggda på pålar med en nedre del som enbart säsongsvis kan användas.

Sofia och Juan berättar om en familjemedlem som fallit offer för trafficking-nätverken.

Drömmen om ett bättre liv i staden var det som lockade systerdottern, men istället hamnade

14-åringen mitt i ett helvete. Först efter flera månader lyckades de rädda flickan.

Systerdottern som kommer ner för trappan är även hon från landsbygden. Hennes plan är att bege sig till Lima och bli något större än vad utsikterna i hembyn erbjuder. Många som gjort resan har lyckats få ett jobb som hembiträde och efter ett par år kunnat återvända med ett kapital stort nog för att starta en liten affär och få snurr på tillvaron. Att Sofia och Juan ber den unga systerdottern delta i samtalet, beror på att de vill att hon ska förstå vilka risker hon kan utsätta sig för genom att åka till Lima.
– Folk vet inte att denna typ av saker förekommer och är vanliga. Det är inte något som man pratar om, det är ju förenat med skam, förklarar Juan.

Systerdottern lyssnar intensivt, men säger inget själv. Det är svårt att avläsa en reaktion från henne. För Sofia är det viktigt att betona att det inte handlar om att flickorna som blir lurade är dumma. I hennes systerdotters fall handlar det om att jobberbjudandet kom från en nyinflyttad granne som familjen hade fattat förtroende för. Detta är tydligen ett av de vanligare sätten att snärja barnen. Ofta är det en närstående person som kommer med ett löfte om arbete, ibland kan till och med familjemedlemmar vara inblandade i handeln. Därutöver finns koppleri-nätverk som verkar på skolor och på vanliga uteställen.  
– De anspelar på de drömmar som många unga flickor har och övertalar dem till slut, förklarar Sofia.

Läs vidare: Arbetet mot exploateringen av barnen.