”Det är klart jag hade önskat att jag växte upp någon annanstans. Att leva i ett område

där barn exploateras och där det förekommer människohandel och övergrepp är inte kul,

men här på centrumet är man trygg”, säger Soma Chadalavada.

Hallickens hot är på allvar. Sexslaveri är i dag den snabbast växande formen av organiserad brottslighet i världen. Den lilla forskning som finns visar att vinsterna är stora och riskerna minimala. Som 16-åring är hon och hennes jämnåriga kompisar värda sin vikt i guld. Under de senaste åren har hon sett flera av sina vänner hoppa av skolan och gå i sina mödrars fotspår. Killkompisar har blivit hallickar och börjat sälja sina kvinnliga vänner. Men Soma Chadalavadas situation är långt ifrån nattsvart.

– I stället för att rädda minderåriga från bordellerna bestämde vi oss för att se till att de inte hamnade där, säger Ilona Bhattacharya från hjälporganisationen Sanlaap som tagit initiativ till ett projekt som involverat barn i riskzonen.
I bottenvåningen på en av bordellerna djupt inne i kvarteret öppnade organisationen  med stöd av ECPAT ett centrum för att barnen ska ha någonstans att ta vägen och för att mammorna skulle få livspusslet att gå ihop. Innan centrumet öppnade fick barnen ibland sova under sängen när mammorna hade kunder.
– I takt med att deras mödrar blir äldre minskar deras inkomster. Kunderna är inte längre lika många och betalar mindre vilket gör att barnen hamnar riskzonen. Därför måste vi skapa alternativ till prostitution för dem, säger Ilona Bhattacharya.
Här har det skapats en frizon för barnen och ett motståndsnäste för de egna aktivisterna.
– Vi vill erbjuda ett andningshål där de, om så bara för några timmar, kan komma bort från den stökiga miljön, säger Ilona Bhattacharya.
– Många barn och ungdomar vill komma hit och sova på nätterna också, men än så länge är det bara öppet dagtid.

Från början trodde hjälporganisationen Sanlaap att barnen i projektet skulle deras bli ögon och öron för att rapportera om människohandel och minderåriga prostituerade i områdena.  Men så har inte skett. De flesta håller tyst om vad de ser. Att leva i området har ett pris. Bara att vilja välja en annan väg är högt.  Men det man inte kan berätta om med ord kan man måla.
– För att få dem att berätta om sina liv startade vi en tidning som görs av de äldre ungdomarna, berättar Ilona Bhattacharya och visar väggen där det senaste numret av ”Youth Speak” är upptejpad.
Innehållet sträcker sig från roliga historier till teckningar, självupplevda berättelser om våldsamma köpare, dikter framtidsdrömmar och artiklar om människohandel och barnäktenskap. I arbetet med tidningen lär sig ungdomarna organisation, ekonomi och att prata om sin situation.
– Jag har fått bättre självförtroende och vet vad jag vill med mitt liv, svarar Soma Chadalavada på frågan om vad centrumets aktiviteter har inneburit för henne.
Men verksamheten ses inte med blida ögon av områdets kriminella nätverk. Husägaren låter dem inte köpa lokalen, med de får vara kvar så länge de håller låg profil.

I Indien är debatten om legalisering av prostitution politisk dynamit. Både i parlamentet och i bordellområdena diskuteras frågan. Inne på Sanlaaps lokaler är väggarna täckta med pressklipp och centrumet har under våren utvecklats till ett motståndsnäste för nejsidan.
– Det här inte Europa, det är Indien. Om den fulle mannen med sina fetischer slår kvinnan inne i det slutna rummet, vad skulle en legalisering göra för att hjälpa henne? säger Ilona Bhattacharya.
Redan i dag är den indiska lagstiftningen krånglig, prostitution är inte olagligt, men det är olagligt att driva en bordell och att tjäna pengar på verksamheten. Antalet organisationer som jobbar för legalisering har växt kraftigt den sista tiden och de får mer och mer utrymme i medierna. Men deras argument om kvinnans fria val biter inte på Ilona Bhattacharya.
– Det är klart att det på ett sätt är ett val, när alla andra val inte var möjliga. Men om kvinnorna här i området ges tio val i livet tvivlar jag på att många kvinnor här hade valt detta.

Läs vidare.