|
||||
|
Pojken som svensken adopteradePå en ranglig träveranda utanför turistorten Sihanoukville, fem timmars bussresa söder om huvudstaden, sitter den nu 14-årige pojken med sin 37-åriga ensamstående mor på en vaxduk på golvet. Hans lillebror snurrar, runt, runt, runt med intensiteten hos en fyraåring. Pojken, klädd i badshorts och en alldeles för stor t-shirt, drar upp knäna under hakan. Utan att frågan har ställts börjar han berätta.– Vi brukade klä av oss ibland, men vi behöll alltid kalsongerna på. Inget har hänt. Svensken var en bra far, säger pojken. Det är en annan version än den han gav till domstolen för ett halvår sedan. Pojken som numera kan säga ett par ord på svenska, minns att han först blev rädd när en ”gammal utlänning” ville adoptera honom. Men efter utflykter och efter att ha bytt till en engelsk privatskola ändrade han sig. Även hans mor ångrar i dag att hon tidigare anklagat svensken för övergreppen. Inför att fallet ska tas upp i appellationsdomstolen har hon en ny version. – Om han var en dålig person, varför skulle han då ta med min son på resor? Sådant gör bra personer, säger hon. Bredvid dem på golvet ligger ett brunt tummat kuvert med ett brev i som pojken har skrivit till svensken. På kuvertet har han ritat ett hjärta med sin adoptivfars namn och sitt eget. I huset finns även ett fotoalbum med bilder från resorna med svensken till Thailand och till hans adoptivson i Marocko tillsammans med bilder från en stuga med furupanel någonstans i ett somrigt Sverige. Varje månad får de 200 dollar av svensken till hyra, mat och pojkens skola. Utöver den frukt mamman kan sälja på marknaden är det familjens enda inkomst. Men skulle någon vilja adoptera även hennes yngsta son skulle svaret bli ett annat. – Kommer det en ny utlänning och vill adoptera kommer jag att säga nej! Hon kände inte till att svensken var dömd i Sverige innan den lokala adoptionen. När han blir fri tror hon inte det är en bra idé att han kommer tillbaka. – Det är nog inte lämpligt, det är bättre att han reser till sitt land, säger hon. Läs vidare: Socialarbetarna som blev agenter "Vår bästa resurs är turisterna. De vet vad som är normalt och inte när de ser äldre västerlänningar som tar kontakt med kambodjanska barn." |
