I organisationen Aple arbetar före detta socialarbetare. Aple har utvecklat en nästintill polisiär verksamhet med hjälp av amerikanska FBI. Varje socialarbetare har ett eget nätverk av tuk tuk-förare och försäljare som hjälper till att hålla koll på misstänkta förövare. Organisationen har bidragit till ett stort antal gripanden.

Spanade på barnsexturisten i tre års tid

Fyra år tidigare. Hösten 2006 vräkte sig vågorna mot stranden på turistorten Sihanoukville i södra Kambodja. Den då 59-årige svensken hade sökt sig till Sydostasien på grund av de generösa visumreglerna. Den lilla pensionen han fick från Sverige räckte till att bo på vandrarhemmet Lucky Guesthouse vid stranden och till att äta ute varje kväll. Den tropiska rötan hade tagit ett fast grepp om byggnaden men utsikten över Siambukten och den billiga rumsavgiften gjorde att han blev en långvarig gäst.

Varje morgon gick han till en målarskola för barn på stranden. Till två av barnen, 12 och 13 år gamla köpte han varsin mobiltelefon, en Motorola LG för cirka 100 dollar. Han köpte nya kläder till pojkarna och tillsammans med barnen gjorde de små utflykter till ett vattenfall, ormhuset och andra turistdestinationer. Hans beteende fick en försäljare på stranden att kontakta ortens socialarbetare i organisationen Aple (Action Pour Les Enfants).

Kambodja har länge varit en ökänd destination för barnsexturister. När Thailand skärpte sin lagstiftning reste förövarna söderut. Men sedan 2003 har polis, socialarbetare och frivilligorganisationer arbetat hårt för att bli av med ryktet.

Stranden i Sihanoukville är en av tre platser i landet som bevakas dygnet runt. De före detta socialarbetarna som patrullerar stranden har med hjälp av amerikanska FBI utvecklat en polisiär verksamhet och medverkat till nästan 100 gripanden. I ett land med en bristfällig rättsapparat axlar de en roll som egentligen inte hör till en frivilligorganisation.

Proceduren är densamma vid alla misstänkta förövare. De talar med barnen och försöker få fram namn och nationalitet för att sedan be hemländerna att snabbt ta fram information om personerna tidigare varit misstänkta eller straffade för sexualbrott mot barn.

Svensken misstänkt för övergrepp

Efter en kort tid började socialarbetarna se ett mönster och innan de visste vad svensken hette upprättade de en akt över honom. Kontakten mellan mannen och barnen blev allt tätare och han skickade ofta textmeddelanden till deras mobiler om att han saknar dem. En dag bad han dem följa med upp på hans rum. Hotellrummet var inrett med en hylla med leksaker, en tv och dvd-spelare samt en stor badring.

Under det första besöket på rummet fick pojkarna kakor, bananer och se på tecknade filmer. Vid ett tillfälle föreslog svensken att de skulle duscha. En av pojkarna gick in i duschen. Svensken gick efter och stängde dörren. När pojken sa att han ville duscha själv föreslog svensken att de skulle suga av varandra. Pojken nekade.

Svensken kysste honom då på pannan och blåste honom i magen. Tillbaka ute i rummet lade sig svensken över pojken i olika samlagsställningar. När han lämnade rummet fick han med sig fem dollar.

När socialarbetarna fick höra pojkens berättelse blev fallet högprioriterat. Polisen på orten informerades och inledde en förundersökning. Efter nyåret 2007 kallades svensken till förhör i vilka han berättade att han duschat med en av pojkarna, för att de skulle bli rena, men att det inte varit något sexuellt. Efter ett dygn släpptes han ur häktet och polisen lade ner förundersökningen.

Socialarbetarna i Aple bestämde sig ändå för att fortsätta att spana på svensken. Men ju längre tiden gick desto mer tveksamma blev de pojkar som vittnat mot svensken. Under våren drog de tidigare vittnena tillbaka sina historier och familjerna vill inte längre samarbeta med socialarbetarna. Den 10 mars 2006 lämnade även svensken landet för att förnya sitt visum. Socialarbetarna följde honom tills han passerade gränsövergången Kho Khong mot Thailand.

Adopterade en pojke

När svensken några månader senare, i juli 2007, var tillbaka i Kambodja betedde han sig helt annorlunda. Han besökte inte längre stranden utan stannade inne hela dagarna på vandrarhemmet. De två pojkarna som hade vittnat mot honom tidigare träffade han inte längre. I stället umgicks han mer och mer intensivt med en ny pojke. Ägarinnan på vandrarhemmet hade nu märkt att kombinationen äldre utlänningar och barn drog till sig omgivningens blickar och rådde svensken att adoptera en av pojkarna.

En kort tid senare satte pojkens mamma sitt tumavtryck i bläck på ett papper där hon gick med på att adoptera bort sin son. På samma dokument satte även svensken och en lokal polischef sina tumavtryck. Dokumentet var juridiskt värdelöst men fungerade för att inte väcka misstankar när de tillsammans checkade in på andra hotell i landet.

Med de nya adoptionspappren i ordning och utredningen mot honom nedlagd bestämde sig svensken våren 2009 för att resa till huvudstaden Phnom Penh för att förnya pojkens pass. Socialarbetarna i Sihanoukville blev oroliga för att han därefter skulle lämna landet och anmälde honom till huvudstadens polisdistrikt som misstänkt för människohandel.

Klockan kvart över nio på kvällen, den sjätte maj 2009 samlade sig den kambodjanska polisen utanför Angkor Hotel i centrala Phnom Penh. Organisationen Aples personal var också på plats.

Det hade gått fyra år sedan de först observerade svensken på stranden i Sihanoukville och mycket stod på spel. Huvudstadens polischefer gjorde bedömningen att bevisen räckte för ett gripande. De tog sig snabbt fram genom hotellobbyn till svenskens rum och knackade på.

- Öppna dörren, polisen!

Svensken öppnade iklädd enbart bara kalsonger och en pikétröja. När han förstod vad polisen misstänkte visade han lugnt upp adoptionspappren innan han tog på sig byxorna. Pojken satte sig på en av sängarna och tittade sig nervöst omkring.

Senare på polisstationen berättade han för polisen att svensken hade tvingat honom till oralsex. I rättegången, som hölls åtta månader senare i januari 2010, dömdes han mot sitt nekande till sex och ett halvt år i fängelse.

Domen överklagades efter en kort tid av svenskens advokater till appellationsdomstolen.


Läs vidare:
Pojken som svensken adopterade 
På en ranglig träveranda utanför turistorten Sihanoukville, fem timmars bussresa söder om huvudstaden, sitter den nu 14-årige pojken med sin 37-åriga ensamstående mor på en vaxduk på golvet. Utan att frågan har ställts börjar han berätta.