1995 uppmärksammades den så kallade ”66-åringen” stort i svenska medier. Mannen hade två år tidigare utnyttjat en 13-årig pojke på sin semester i Thailand. Rätten valde visserligen att tro på pojkens berättelse men gav samtidigt 66-åringen ett lägre straff med motiveringen att ”osäkerhet råder om pojken åsamkats någon nämnvärd skada”. Vidare att mannen ”drabbats av betydande olägenheter och obehag till följd av den stora uppmärksamhet massmedia har ägnat fallet”.

Endast ett fåtal svenskar har sedan dess dömts för barnsexhandel utomlands. En viktig orsak till att brottsligheten fortgår är att det saknas statliga åtgärder mot barnsexturism. Det gör att Sverige fått kritik från FNs Barnrättskommitté så sent som år 2009. Barnrättskommittén övervakar hur länderna lever upp till FNs Barnkonvention. Kommittén anser att regeringen systematiskt måste samla in kunskap om övergrepp mot barn som begås utomlands, samt åtal och domar. Någon sådan information finns inte idag. Regeringen uppmanas även bedriva opinionsbildande verksamhet för att påverka attityder kring brottsområdet. Förövare som begått övergrepp mot barn utomlands måste åtalas och dömas i Sverige, om inte åtal sker på plats. Möjligheten att åtala i Sverige har funnits sedan 1960-talet men knappt utnyttjats.

Under 2008 offentliggjordes en rapport av forskarna Christian och Eva Diesen, Stockholms Universitet. Rapporten togs fram på initiativ av ECPAT. Den visar att sexualbrott mot barn utomlands slentrianmässigt läggs ner i Sverige – trots att förövaren kan dömas i svensk domstol. Det råder i princip straffrihet för sådana brott, konstaterar rapporten.