– Hade det här skett vid en sandlåda, 200 meter från bostadsområdet så hade man aldrig accepterat det beteendet från en vuxen, säger Mats Andersson från företaget Netscan som granskar ungdomdomssajter på nätet.

Lyssna på inslaget.

Den nuvarande lagstiftningen går snarare efter könsmognad och har kritiserats av FNs Barnrättskommitté, som granskar hur länderna lever upp till FNs Barnkonvention. Dessutom föreslås att systematiskt tittande över nätet ska bli olagligt, och inte enbart innehav eller distribution m.m.

De flesta ledarskribenter har stannat vid att beröma eller kritisera lagförslaget. En lite annorlunda vinkel presenterar Länstidningen Södertäljes ledarskribent Tomas Karlsson.

Han är positiv till en skärpt lagstiftning men ser vissa problem. Lagändringarna riskerar att spela en mindre roll eftersom utredningstiderna är på tok för långa. Det krävs mer resurser att utreda brotten för att lagen inte ska bli tandlös, konstarerar han.

På ECPAT tror vi inte att lagen riskerar bli tandlös. Men visst behövs mer resurser för att effektivisera polisens arbete mot barnpornografi!

Klicka här för att läsa artikeln.

Utsatta barn behöver allt skydd i världen. Och även om det sannolikt kan väntas bli svårt att lagföra alla som olagligen ”bara tittar” på barnpornografiska bilder, är det en viktig markering från lagstiftarens sida för att främja barnens intressen och stärka deras berättigade krav på integritet. Därtill förhindrar den föreslagna lagstiftningen en del problemfyllda gränsdragningar vid ”tittning” på nätet utan nedladdning.

Och vem skulle vilja gå emot förslaget nu när insikterna om barnens skyddsbehov är så mycket starkare? Inte jag och inte du i alla fall. Förhoppningsvis inga andra heller.

Sven-Erik Alhem är före detta överåklagare men arbetar numera som samhällsdebattör och expertkommentator åt media. Mer av Sven-Erik Alhem kan läsas på www.svenerikalhem.se.

Skriften kan laddas ner som PDF.

Jag har under de senaste två åren gått igenom de domar där gärningsmän åtalats för människohandel och där offret varit barn. I de domarna åtalas i många fall också männen som utnyttjat barnen. När jag läst igenom domarna har jag konstaterat att det inte bara är så att det vanligaste straffet är ett lindrigt bötesstraff utan också att straffet är detsamma oavsett om gärningsmannen utnyttjat ett eller flera barn och oberoende av om det skett vid flera tillfällen.

Både Hovrätten för Västra Sverige och Svea hovrätt har under senare tid meddelat två avgöranden där domstolarna frångår praxis och dömer till strängare straff. I avgörandet från hovrätten i Göteborg uttalas att ett utnyttjande av ett offer för människohandel bör innebära att gärningsmannen skall ådömas fängelse om inte särskilda skäl talar emot det.

I den domen öppnas också för resonemang kring att offrens status skall stärkas, trots att sexköpsbrottet är ett brott som alltsedan gärningen kriminaliserades har ansetts riktat mot staten, och inte mot den enskilde. Om det resonemanget skulle accepteras i alla de fall där offer för människohandel är barn skulle barnen ges möjligheter till stöd och ekonomisk ersättning som inte finns idag.

Det skulle också innebära att samhället på ett tydligt sätt markerade att barn som utsätts för köp av sexuell handling är brottsoffer i juridisk mening. I avgörandet från Svea hovrätt uttalades att påföljden för köp av sexuell handling av barn bör vara fängelse om det inte framkommer omständigheter som talar för en annan påföljd. Om den domen blir stilbildande skulle det medföra en stor förändring av praxis, oavsett om barnet är offer för människohandel eller inte.

Sammanfattningsvis kan antas att praxis för påföljder beträffande köp av sexuell handling av barn har förändrats under den senaste tiden. Med stöd av de nu nämnda domarna bör påföljden för köp av sexuell handling av barn inte längre kunna antas vara böter. Särskilt inte när barnet också är offer för människohandel.

Monica Nebelius har tidigare arbetat med frågor om människohandel på justitiedepartementet. Monica Nebelius föreläser även i ämnet.

Sådana utfrågningar genomförs ungefär vart femte år. I den senaste slutrapporten från 2005 kritiserades Sverige bland annat för en ofullständig definition av barn i barnornografiärenden, där Sverige inte tillämpar en strikt 18-årsgräns för vad som är barnpornografi. I dagsläget görs bedömningen utefter barnets könsmognad. Ett förslag till ny barnpornografilagstiftning kan dock komma att ändra på detta.

Barnrättskommittén uttryckte även oro angående övergrepp som begås av svenska medborgare utomlands, det som ofta kallas barnsexturism. I den nya kallelsen till utfrågning av den svenska regeringen har Barnrättskommittén begärt ännu mer information på samma tema. I kallelsen står bland annat följande:

”Please provide updated data for 2006, 2007 and 2008 on the number of Swedish citizens involved in sexual exploitation of children abroad and indicate the types of offences. Please also provide information on investigation, prosecution and punishment of the perpetrators.”

Från Sverige kommer socialdepartementet att delta på utfrågningen och redovisa Sveriges insatser för att stävja barnsexturism. Vi önskar dem lycka till.

Läs även:
”Ärenden om barnsexturism läggs ner”.
”Sven-Erik Alhem: Varför denna pessismism i utredningsapparaten?”

Utan att på något sätt vilja förhäva mig kan det vara av visst intresse att veta lite mer om hur hela frågan aktualiserades och hur lång tid som hunnit förflyta innan lagstiftningsfrågan nu har tagit fart. Alldeles i början av 2005 träffades en entusiastisk ”nätspanare” och tillskyndare av barnens skyddsbehov vid namn Mats Andersson som företrädare för det egna företaget Netscan och jag i Malmö.

Mats Andersson berättade ingående för mig om de erfarenheter han gjort under sina regelbundna nätspaningar och visade mig också konkret vad som hände på nätet. Han hade vid väldigt många tillfällen kunnat konstatera att ett stort antal vuxna, företrädesvis män, ständigt var beredda att på nätet söka kontakter med barn, oftast unga flickor, där målet för den vuxne uppenbarligen var att skapa en senare möjlighet till sexuell kontakt.

Mötet mellan oss resulterade i att jag insåg behovet av en kompletterande lagstiftning som inte minst på ett tidigt stadium skulle verka avskräckande för vuxna att ens söka kontakt med barn med dessa oacceptabla avsikter. Jag skrev därför omedelbart till Riksåklagaren och uppmärksamade honom på vad Mats Andersson och jag diskuterat.

Därefter har det förflutit lång tid med många utrednings- och genomlysningsfaser innan regeringen nu äntligen har kommit med den aktuella lagrådsremissen. Att den föreslagna lagstiftningen behövs är uppenbart. Den kommer – precis som sexköpslagen när den infördes – att verka främst avskräckande. Vem kommer att vilja riskera hamna i en brottsutredning som syftar till att klarlägga om kontakt förekommit med barn i sexuellt syfte? Och den avskräckande effekten kommer att vara bra för barnens skydd mot förrädiska kontaktförsök från vuxna med ej rumsrena bakomliggande, men inte för barnen synliga avsikter.

Sven-Erik Alhem är före detta överåklagare men arbetar numera som samhällsdebattör och expertkommentator åt media. Mer av Sven-Erik Alhem kan läsas på www.svenerikalhem.se.

Igår offentliggjorde regeringen ett lagförslag om att kriminalisera så kallad grooming, vuxnas kontakter med barn i syfte att begå sexualbrott. Bakgrunden är flera undersökningar som visar att sådana oönskade kontakter via nätet är vanliga, främst för flickor. Det nya lagförslaget, kontakt med barn i sexuellt syfte, kriminaliserar inte själva kontakten med barn, men däremot ytterligare handlingar för att ett möte med en minderårig ska komma till stånd.

ECPAT tycker i mångt och mycket att förslaget är bra, däremot skulle det vara önskvärt med ett högre straffvärde. Det skulle bland annat ge polisen större möjligheter att bedriva spårning via ip-adresser, något som kommenteras av kriminalinspektör Björn Sellström i Svenska Dagbladet.

I medias rapportering från 29 januari nämns även att ”Vissa remissinstanser, som Ecpat, vill gå längre och kriminalisera sådana kontakter med barn upp till 18 år”. Påståendet lämnas utan vidare förklaring, varför en del bloggar missuppfattat det som att ECPAT förespråkar ett generellt förbud mot sådana kontakter med personer upp till 18 år, och inte 15 år som i regeringens lagförslag.

ECPAT anser, som tidigare nämnt, att förslaget i grunden är bra. Däremot bör även barn och ungdomar upp till 18 år skyddas mot kontakter vars syfte är att begå sexualbrott enligt brottsbalkens kapitel sex. Det är alltså de befintliga lagarna om sexualbrott som ska ange om kontakterna kan vara olagliga (inte den nya groominglagstiftningen). Dessa lagar ser ut olika beroende på om personen till exempel har fyllt 15 år eller ej.