Den 1 juli införs ett nytt brott – kontakt med barn i sexuellt syfte. Det är lagen som även kallats ”grooming-lagstiftningen” och ska förhindra kontakter mellan vuxna och barn i sexuella syften. Idag har justitiedepartementet publicerat en kortare skrift på sin hemsida om den nya lagen.
Efter att tillsammans med nätspanaren Mats Andersson på företaget Netscan ha varit med i en process för att påverka opinionen under lång tid, och därvid också för flera år sedan ha kommit med ett förslag till lagstiftning på detta område, känns det tillfredsställande att efter riksdagens beslut nu kunna utropa: Äntligen!
Men – som bekant – det är bättre sent än aldrig, och när det gäller att tillvarata barnens skyddsintressen kan kampen aldrig upphöra. Det finns alltid mer att göra.
Läs även: Lag mot grooming kan få avskräckande effekt.
Sven-Erik Alhem är före detta överåklagare men arbetar numera som samhällsdebattör och expertkommentator åt media. Mer av Sven-Erik Alhem kan läsas på www.svenerikalhem.se.
Igår tog riksdagen äntligen beslut om den så kallade grooming-lagstiftningen. Bakgrunden är problemet med vuxna som söker kontakt med barn i sexuella syften. Den nya lagstiftningen kriminaliserar inte själva kontakten med barn under 15 år, men däremot ytterligare handlingar för att ett ska äga rum.
En ny programvara lanserades under gårdagen, kallad Oopsy & Trixy. Målet är att göra internet till en säkrare plats för barn och unga mellan 8-14 år. Bland annat ska programvaran varna för att lägga ut bilder eller personlig information.
Oopsy & Trixy har utvecklats av så vitt skilda partners som Friends, Telia, MSN, BUP-Elefanten och företaget NetClean Technologies som specialiserat sig på programvara mot barnpornografi.
Programvara för att skydda barn är i sig inte något nytt. Till exempel har det genom åren lanserats program som låter vuxna spärra sajter som de anser vara olämpliga. Ibland har spärrarna även inkluderat de vanligaste community-sajterna, vilket inte varit särskilt genomtänkt.
Och att spärra sajter via hemdatorn ger ofta en falsk trygghet. Det räcker då att använda en annan dator. Och datorer finns det gott om – i skolan, hos vännerna, på bibliotek m.m. Dessutom går det att surfa via mobiltelefonen.
Att däremot lansera två virtuella vänner på nätet – Oopsy & Trixy – som ger tips och råd låter som en intressant idé. Det som behövs bland unga är diskussion och reflektion kring nätvanor. Och här kan programvaran fylla en funktion.
Samtidigt kvarstår behovet av diskussion mellan vuxna och barn om sunt förnuft på nätet, vad man bör och inte bör göra. Det kräver dock att man som vuxen skaffar sig kunskap om ungas internet. Kanske behövs även ett Oopsy & Trixy för vuxna?
Aftonbladet ställde den 1 februari följande fråga till sina läsare: ”Tycker du att det borde vara olagligt att ta kontakt med barn för sexuella syften?”
Det som åsyftas är grooming – vuxnas kontakter med barn i sexuella syften. Bakgrunden är ett nytt lagförslag som inte kriminaliserar själva kontakten i sig, men däremot ytterligare handlingar för att ett möte med en person under 15 år ska komma till stånd.
Över 61 000 personer har svarat på Aftonbladets fråga. Av dem anser 95,2 procent att grooming bör förbjudas. Om Aftonbladets läsare är representativa för svenskarna i stort kan förstås diskuteras. Men det är ändå ett glädjande resultat!
Sent omsider har regeringen nu kommit med en lagrådsremiss med förslag till ett nytt brott i brottsbalken, kontakt med barn i sexuellt syfte. Men bättre sent än aldrig! För mig är det sedan länge uppenbart att det krävs ett särskilt brott som direkt siktar in sig mot problemen när vuxna, inte minst på Internet, söker kontakt med barn för att till en början skapa förtroende, men med en slutlig målsättning i ett sexuellt övergrepp mot det kontaktade barnet, när väl den vuxne lyckats få till stånd ett möte. Den vuxne själv har naturligtvis en helt annan benämning än ett sexuellt övergrepp på den kontakt han eftersträvar med barnet.
Utan att på något sätt vilja förhäva mig kan det vara av visst intresse att veta lite mer om hur hela frågan aktualiserades och hur lång tid som hunnit förflyta innan lagstiftningsfrågan nu har tagit fart. Alldeles i början av 2005 träffades en entusiastisk ”nätspanare” och tillskyndare av barnens skyddsbehov vid namn Mats Andersson som företrädare för det egna företaget Netscan och jag i Malmö.
Mats Andersson berättade ingående för mig om de erfarenheter han gjort under sina regelbundna nätspaningar och visade mig också konkret vad som hände på nätet. Han hade vid väldigt många tillfällen kunnat konstatera att ett stort antal vuxna, företrädesvis män, ständigt var beredda att på nätet söka kontakter med barn, oftast unga flickor, där målet för den vuxne uppenbarligen var att skapa en senare möjlighet till sexuell kontakt.
Mötet mellan oss resulterade i att jag insåg behovet av en kompletterande lagstiftning som inte minst på ett tidigt stadium skulle verka avskräckande för vuxna att ens söka kontakt med barn med dessa oacceptabla avsikter. Jag skrev därför omedelbart till Riksåklagaren och uppmärksamade honom på vad Mats Andersson och jag diskuterat.
Därefter har det förflutit lång tid med många utrednings- och genomlysningsfaser innan regeringen nu äntligen har kommit med den aktuella lagrådsremissen. Att den föreslagna lagstiftningen behövs är uppenbart. Den kommer – precis som sexköpslagen när den infördes – att verka främst avskräckande. Vem kommer att vilja riskera hamna i en brottsutredning som syftar till att klarlägga om kontakt förekommit med barn i sexuellt syfte? Och den avskräckande effekten kommer att vara bra för barnens skydd mot förrädiska kontaktförsök från vuxna med ej rumsrena bakomliggande, men inte för barnen synliga avsikter.
Sven-Erik Alhem är före detta överåklagare men arbetar numera som samhällsdebattör och expertkommentator åt media. Mer av Sven-Erik Alhem kan läsas på www.svenerikalhem.se.
Igår offentliggjorde regeringen ett lagförslag om att kriminalisera så kallad grooming, vuxnas kontakter med barn i syfte att begå sexualbrott. Bakgrunden är flera undersökningar som visar att sådana oönskade kontakter via nätet är vanliga, främst för flickor. Det nya lagförslaget, kontakt med barn i sexuellt syfte, kriminaliserar inte själva kontakten med barn, men däremot ytterligare handlingar för att ett möte med en minderårig ska komma till stånd.
ECPAT tycker i mångt och mycket att förslaget är bra, däremot skulle det vara önskvärt med ett högre straffvärde. Det skulle bland annat ge polisen större möjligheter att bedriva spårning via ip-adresser, något som kommenteras av kriminalinspektör Björn Sellström i Svenska Dagbladet.
I medias rapportering från 29 januari nämns även att ”Vissa remissinstanser, som Ecpat, vill gå längre och kriminalisera sådana kontakter med barn upp till 18 år”. Påståendet lämnas utan vidare förklaring, varför en del bloggar missuppfattat det som att ECPAT förespråkar ett generellt förbud mot sådana kontakter med personer upp till 18 år, och inte 15 år som i regeringens lagförslag.
ECPAT anser, som tidigare nämnt, att förslaget i grunden är bra. Däremot bör även barn och ungdomar upp till 18 år skyddas mot kontakter vars syfte är att begå sexualbrott enligt brottsbalkens kapitel sex. Det är alltså de befintliga lagarna om sexualbrott som ska ange om kontakterna kan vara olagliga (inte den nya groominglagstiftningen). Dessa lagar ser ut olika beroende på om personen till exempel har fyllt 15 år eller ej.
Svenska Dagbladet uppmärksammar idag s k grooming där vuxna söker kontakter med barn och ungdomar i sexuella syften på nätet. En ny undersökning via Ungdomsbarometern visar att drygt 6 av tio av tillfrågade tjejer mellan 15 och 18 år har utsatts för oönskade sexkontakter. Det är dock oklart hur många av dem som tagit kontakt som varit vuxna.
Däremot ställde Brottsförebyggande Rådet (BRÅ) 2005 enkätfrågan ”Har någon person som du inte känner och som du tror eller vet är vuxen kontaktat dig via internet med sexuella förslag de senaste tolv månaderna?” Omkring 40 procent svarade ja.
Ett numera ökänt exempel på grooming är den så kallade Alexandramannen som dömdes 2007 till ett långt fängelsestraff för övergrepp på ett stort antal flickor som han fått kontakt med via nätet. För att försöka råda bot på problemet kommer en ny lagstiftning att föreslås eftersom nuvarande lagstiftning visat sig vara otillräcklig. Men mer än så behövs. För det första behöver föräldrar sätta sig in i hur barnens och ungdomarnas Internet fungerar. Vilka sajter finns de egna barnen på, hur fungerar det och vad gör man där?
Först med den kunskapen i bakfickan blir det verkligt fruktsamt att diskutera faror på nätet. Låt därför de egna barnen guida genom cyberrymden och för samtidigt en dialog. Det finns dessutom bra exempel på föräldrar som skaffat egna konton på samma community som sina barn, för att på så sätt lära sig mer. Som en sidoeffekt har en del fått bättre kontakt med sina barn och deras kompisar.
Det behövs även diskussioner mellan lärare och elever inom skolvärlden som en naturlig del av undervisningen. Förslagsvis några få timmar på ett år där diskussioner handlar om ganska grundläggande frågeställningar. Till exempel om modellagenturer söker modeller på community-sajter för ungdomar? Nej, det är inte särskilt sannolikt. Men tidvis luras barn och ungdomar med erbjudanden som i vuxnas öron låter på tok för bra för att vara sanna, vilket de även är.
Grundinställningen bör alltså vara att barn och ungdomar är experterna. Se dock till att kombinera deras upptäckarlust på nätet med en god portion sunt förnuft. Verkar ett erbjudande för bra för att vara sant? Ja, då är det nog det.
Lagen är onekligen viktig. Nästan varannan 15-årig flicka har enligt Brottsförebyggande Rådet blivit kontaktade på Internet i sexuella syften av någon de tror eller vet är vuxen. Ett välkänt exempel är den så kallade Alexandramannen som begått övergrepp på ett stort antal flickor som han förfört via nätet.
Det räcker dock inte enbart med lagstiftning. Under många år har ECPAT Sverige och andra barnrättsorganisationer försökt få Skolverket och Myndigheten för Skolutveckling att ta sig an problemet. Det som behövs är diskussioner tillsammans med barn och ungdomar hur de skyddar sig.
Det handlar om tämligen grundläggande frågeställningar: Söker modellagenturer efter modeller på community-sajter för ungdomar? Nej, det är inte särskilt sannolikt. Men likväl luras barn och ungdomar med erbjudanden som i vuxnas öron låter på tok för bra för att vara sanna, vilket de även är. Diskussioner om ungdomarnas Internet skulle med lätthet kunna föras som en del av skolans undervisning, låt oss säga under två timmar per år för varje klass.
Intresset från skolmyndigheterna har tyvärr varit lågt. Informationsinsatser har som mest sträckt sig till tidsbegränsade kampanjer och på utbildningsdepartementet konstateras att de sannolikt inte kan göra något.
I brist på verkliga initiativ har frågan snarare bedrivits av frivilligorganisationer som gjort skolans jobb. Det har bland annat inkluderat föreläsningar land och rike runt, spridning av information till elever och försök att intressera lärare. Så har det sett ut under många år.
ECPAT föreläser numera sällan om säkerhet på nätet. Våra sju medarbetare kan inte axla skolans ansvar. Det eviga kampanjandet måste få ett slut och ersättas med ett långsiktigt förebyggande arbete inom skolan. Kunskapen om den allvarliga situationen på nätet finns. Nu saknas bara viljan.
