A trial in an English law court this week shows the need for every country to have a more responsible attitude to children.
In London, an 11 year old boy and a 10 year old boy were found guilty of the attempted rape of an 8 year old girl. The girl’s testimony was confused and if she had been an adult, the case would have been dismissed. But under English law the case proceeded and a jury of 12 people in London’s famous Old Bailey court found the boys guilty by a vote of 10-2. The two boys will later be sentenced and their names will automatically go on the national Sex Offender’s Register and remain there for the rest of their life.
It is appalling that an advanced society such as Britain would still try young children’s cases in the public spotlight of a law court before a full jury. Criminal cases involving children should be conducted in a more civilised and private context, respecting their age and providing proper support for both the accused and the defendants.
Child sex abuse is an emotive issue but it must respect the rights of all children and clearly there is a need for law reform in many countries to ensure that all children are protected.
Ron O´Grady är en av grundarna till det internationella ECPAT-nätverket. Han var under många år ordförande för ECPAT International och aktiv i ECPAT New Zeeland.
Next month the greatest sporting event of the year will begin in South Africa. Football teams from 32 countries will battle their way through the 2010 Soccer World Cup watched by millions of viewers on television. Off the screen a different scene is taking place.
Tens of thousands of soccer fans from around the world will be in South Africa, travelling in groups and having the holiday of a life-time. They are overwhelmingly male spectators and are determined to have what they call a good time. Inevitably this includes a great deal of heavy drinking and several sexual adventures.
Police in South Africa are well aware of the potential problems of this invasion and have been training for some time. Included in their concern is the potential sexual abuse of many children by drunken soccer fans. Measures are being taken to try and protect children from such abuse.
Here in New Zealand we are watching the issue closely because we will be host to the Rugby Football World Cup in 2011. Discussions between the local police and ECPAT New Zealand have already begun as we consider how best to handle a potentially volatile and difficult situation.
Ron O´Grady är en av grundarna till det internationella ECPAT-nätverket. Han var under många år ordförande för ECPAT International och aktiv i ECPAT New Zeeland.
Jag vill inte minnas händerna, ögonen eller slagen. Inte dimman och ångesten. Bundna händer. Trasiga flaskor och vassa knivar.
Och efteråt. Efteråt. Blodet på lakanet. Skärsåren. Blåmärkena på halsen.
Jag sprang barfota i snön på nätterna den vintern.
Jag tände eldar vid vattnet och brände sedlar. Försökte kväva de skrik som aldrig tystnade.
Alla telefonnummer i den svarta boken som jag alltid sov med under kudden. För att jag aldrig skulle inbilla mig att jag var värd något.
Ett samtal. Smutsiga pengar på byrån som fick skapa nattens ångesteld vid vattnet.
Utan ert våld orkade jag inte existera.
Så skriver Tessan själv i min bok 14 år till salu, den sanna svenska historien om den helt vanliga småstadstjejen som bara var barn när hon började sälja sex för att dämpa sin ångest. Hon hade engagerade föräldrar och fina syskon. Hon var duktig i skolan och älskade att vara i stallet. Men så en dag blev hon våldtagen av en kille från skolan – och då rasade allt. Med hjälp av Internet öppnades en helt ny värld. En värld av självdestruktivitet. Konsten att förstöra sig själv. Insidan var ju redan så trasig.
Tessan var 16 år när vi träffades första gången. Liten. Smal. Späd. Men full av ord som berättade vad männen gjorde med henne. Med galgar. Med trasiga flaskor. Med kränkande ord.
När min bok 14 år till salu släpptes för ett och ett halvt år sedan var det som att lyfta på locket till en popcornkastrull. Mailen rasade in. Tjejer och killar ville berätta samma historia som Tessan. Jag vågar inte tänka på hur stort mörkertalet är. De som inte vågar skriva till en främmande journalist.
Många vågar inte prata med någon. Inte föräldrar. Inte skolan. Inte socialtjänsten eller BUP. En del vittnar om att de inte blivit trodda hos polisen. Att de fortfarande möter skyll-er-själva-attityden. Att en anmälan fortfarande tar mer än det ger.
Ett av mailen lyder så här:
Jag vet inte egentligen varför jag skriver, kanske för att det gör så ont att bära det ensam, skammen.
När jag igår läste ut 14 år till salu låg jag och grät i två timmar. Jag har aldrig tagit betalt för vad männen gjort mot mig, men jag kunde ändå känna igen skammen, smutsigheten, tvånget som beskrevs i boken.
När jag var 4 år blev jag sexuellt utnyttjad första gången. När jag var 14 hände det igen fast med en annan person. Efter det spårade det ur helt. I åtta år har jag varit ”den roliga slampan”, hon männen ringer mitt i natten och ber komma över, hon som klär på sig, sätter sig i en nattbuss till andra sidan stan för att dom ska få göra vad dom vill med hennes kropp. Hon som åker hem några timmar senare med blåmärken och den där enorma klumpen i halsen.
Jag vet inte hur jag ska sluta. När jag är med dom så är jag i alla fall någon, inte någon som jag vill vara men jag är någon. Jag vet inte vem jag är utan alla män, jag vet inte vart jag ska göra av ångesten eller tomheten.
Vi vuxna har ett ansvar att vara uppmärksamma. Som förälder märker jag själv hur viktigt det är med den så kallade egna tiden. Men när den egna tiden resulterar i att det är bekvämt att låta barnet sitta framför datorn själv utan att man har koll är det fel. Allt för många barn får friheter som de inte klarar av. I en värld de vuxna inte klarar av.
Vi måste lyfta upp problemet, synliggöra det och berätta att det är så oändligt mycket vanligare än vi inser. I alla samhällsklasser. Det är vi vuxna som måste ta bort deras skam – och vi måste göra det nu!
Caroline Engvall, 32 år. Journalist för svenska dagstidningar och magasin. Författare till den omtalade boken 14 år till salu. Bor i Stockholm med make och 1,5-årig son. Läs mer på blogg.aftonbladet.se/14artillsalu.
The first thousand years of Christianity were marked by arguments about the place of sex in the church. Augustine thought intercourse was “disgusting” and Jerome thought sex was “unclean”. The Christian church struggled with these ideas for many years and the Church of Rome finally concluded that priests must be celibate. But it was still being debated at the Lateran Council in 1215 and the Nordic churches, to their credit, delayed approving celibacy for a further two centuries.
We must ask whether there is a link between this forced celibacy and the sexual abuse of children by priests that is tearing Ireland apart at the moment. The church in Rome has firmly closed any discussion on this matter. Pope John Paul II told the Irish priests that there are “profound theological and anthropological reasons for preserving celibacy”. But to many of us they are so profound that we cannot see them.
Yes, there can be merit in voluntary celibacy in helping the focus the mind on other things. But compulsory celibacy is hard to justify in the modern church.
Ron O´Grady är en av grundarna till det internationella ECPAT-nätverket. Han var under många år ordförande för ECPAT International och aktiv i ECPAT New Zeeland.
We live in a commercialized world where many people know the cost of everything but the value of nothing. Everything can be bought for a price. The ugliest example of this thinking is in those people who treat children as commodities to be bought or sold.
Those of us concerned at the growth of commercial child sex have usually just concentrated on the victims and tried to help rehabilitate the abused children. But this is just one half of the problem. We must look more seriously at the supply side – the demand for children coming from abusers. Somehow we have to change the behaviour of those men, who see nothing wrong in having sex with a child or enjoy watching a child being sexually abused on the internet.
In the commercial world when the demand for a particular product falls the supply follows. If we can educate some men to change their attitude toward children the problem of child sex abuse will be much less.
Ron O´Grady är en av grundarna till det internationella ECPAT-nätverket. Han var under många år ordförande för ECPAT International och aktiv i ECPAT New Zeeland.
Den nya lagen mot grooming har fått en blygsam start, rapporterade flera tidningar under helgen. Endast 100 anmälningar har gjorts under det första halvåret med den nya lagen. Sven-Erik Alhem kommenterar nyheten.
Åtskilliga förbättringar i lagstiftningen har i efterhand tillkommit som gynnat barnens utsatta ställning. En viktig sådan tillkommande lagstiftning den 1 juli 2009 har medfört att det numera är straffbart att som vuxen söka kontakt med barn under 15 år i sexuellt syfte. Kallas vanligtvis gromning eller grooming.
Barn är särskilt utsatta vid nätkontakter, eftersom kontakten åtminstone inledningsvis kan ge sken av att vara med någon jämnårig. Straffet för gromning är böter eller fängelse i högst ett år. Under de första sex månaderna har enligt polisen ”bara” hundratalet anmälningar gjorts, av vilka en del också kan vara felaktiga.
Lagen är viktig oavsett antalet anmälningar och lagföringar. Den drar upp klara gränslinjer och markerar barnens integritet och vuxnas ansvar. Och även om påföljden möjligen inte uppfattas som särskilt kännbar och antalet lagföringar troligen blir förhållandevis få, är lagen likväl effektfull.
Redan risken att råka ut för en förundersökning rörande ett så känsligt brottsområde, tror jag nämligen avhåller åtskilliga som annars skulle kunna lockas pröva. Den erfarenheten finns efter kriminaliseringen av sexköp. Och jag är som sagt övertygad om att detta gäller också denna typen av kontakter med barn. Det är bra för barnen. Liksom för oss andra.
-Erik Alhem är före detta överåklagare men arbetar numera som samhällsdebattör och expertkommentator åt media. Mer av Sven-Erik Alhem kan läsas på www.svenerikalhem.se.
Det var tungt när det begav sig för alla oss som kämpade i motvind för att få igenom en lag om straff för enbart innehav av barnpornografi. Trots att det borde ha varit en uppenbar självklarhet för barnens skull, var det många som kraftfullt kämpade emot. När nu ett förslag är i antågande om att också göra det straffbart att titta på barnpornografi känns det helt rätt.
Utsatta barn behöver allt skydd i världen. Och även om det sannolikt kan väntas bli svårt att lagföra alla som olagligen ”bara tittar” på barnpornografiska bilder, är det en viktig markering från lagstiftarens sida för att främja barnens intressen och stärka deras berättigade krav på integritet. Därtill förhindrar den föreslagna lagstiftningen en del problemfyllda gränsdragningar vid ”tittning” på nätet utan nedladdning.
Och vem skulle vilja gå emot förslaget nu när insikterna om barnens skyddsbehov är så mycket starkare? Inte jag och inte du i alla fall. Förhoppningsvis inga andra heller.
Sven-Erik Alhem är före detta överåklagare men arbetar numera som samhällsdebattör och expertkommentator åt media. Mer av Sven-Erik Alhem kan läsas på www.svenerikalhem.se.
Ett viktigt steg har nu tagits för att öka skyddet av barn mot att utnyttjas sexuellt: regeringen har underställt lagrådet ett förslag till ny reglering av barnpornografibrott. Vad som än må anföras i form av oro för att vi vuxna ska få vår yttrande- och informationsfrihet begränsad är den uppenbara verkligheten den, att det allt oftare är efterfrågan på barnpornografiska bilder och filmer som triggar människor att utsätta barn för sexuella övergrepp.
Nu får vi se vad de höga juristerna i lagrådet kommer fram till. Vi får innerligt hoppas att de delar regeringens uppfattning och inser att det som bekymrar JK i dennes remissvar, att personer kan låta bli att söka efter laglig vuxenpornografi av rädsla för att få del av barnpornografiskt material, väger lätt i jämförelse med behovet att skydda barn mot sexuella övergrepp.
Det är viktigt att förstå att kampen mot barnpornografi är en kamp mot sexuella övergrepp på barn, inte ett moraliserande. Här som alltid är det mot marknaden man måste slå för att minska själva företeelsen – i detta fall sexualbrott mot barn. Barnpornografikonsumtionen är just en marknad för sexualbrott mot barn. Så har vi länge sett på det när det gällt att skydda äganderätten till egendom: genom skärpning av häleribrottet har vi försvårat för tjuvar att få avsättning för stöldgods och därmed har incitamenten att stjäla minskat. Att barns hälsa, säkerhet och trygghet skulle vara mindre viktig än våra materiella tillgångar är det förhoppningsvis få som idag menar.
Det man nu föreslår är framför allt två ting. Dels ska regleringen anpassas till den tekniska utvecklingen, som gjort det möjligt att konsumera barnpornografi utan att ladda ner bilderna. Dels ska man rätta till det som visade sig vara ett felgrepp – om än välmenat – när lagen kom till 1999, nämligen hur man anger att alla som är barn enligt FN:s barnkonvention ska vara skyddade. För att säkra att man skulle kunna döma även i fall där barnet inte kunnat identifieras och dess ålder därför inte kunnat fastställas beskrivs nu ”barn” i detta sammanhang som ”en person vars pubertetsutveckling inte är fullbordad eller som, när det framgår av bilden och omständigheterna kring den, är under 18 år.” I ett rättsfall, NJA 2005 s. 80, ogillade HD åtalet mot en man som fotograferat flickor under 18 år och känt till deras ålder därför att deras pubertetsutveckling var avslutad och det inte gick att av bilderna eller omständigheter kring dem att för en utomstående betraktare bedöma åldern. Att se det som tillräckligt att barnens faktiska ålder var klarlagd och att gärningsmannen hade känt till den ansåg HD strida mot tankarna bakom lagrummets konstruktion.
Vi är många som undrat hur HD kunde komma fram till en sådan bedömning. Tankarna bakom lagbudets tillkomst och konstruktion var att skydda alla som är barn enligt barnkonventionen, naturligtvis med vanliga krav på bevisning om uppsåt hos gärningsmannen. Nu, ett halvt decennium senare, finns äntligen ett förslag till en konstruktion som verkligen ska motsvara tankarna bakom tillkomsten av barnpornografibrottet, sådant vår riksdag avsåg att det skulle fungera när det lyfts ut ur grundlagen och gjorts till ett vanligt brottsbalksbrott. Må nu inte de höga juristerna finna ännu fler hakar som hindrar oss att ge barn – inte minst i länder långt bort från oss – ett fullgott lagskydd mot att utnyttjas för vuxnas profithunger och utsättas först för sexuella övergrepp och sedan för livslång exponering och bruk som sexuella stimuli.
Just åldersangivelsen i lagen anses kräva en grundlagsändring. Det kan ifrågasättas om detta verkligen är en riktig bedömning, eftersom riksdagen genom 1999 års lagstiftning måste anses ha lyft ut hela komplexet barnpornografi från grundlagens skyddsområde. Nu snabbar regeringen dock på och möjliggör ett beslut i riksdagen i tid före nästa riksdagsval, så att lagen i den delen kan ändras genom ett likalydande beslut av den nya riksdagen och träda i kraft den 1 januari 2011. Uppdateringen till dagens teknik för att komma åt barnpornografi på nätet är tänkt att träda ikraft den 1 juli 2010.
Säkert kommer många ilskna röster att åter höras mot den här lagstiftningen. Men kanske kan man hoppas att också de som inte anser barnens intresse av skydd tillräckligt tungt vägande för några hinder för vuxnas frihet på nätet kan se en annan problematik, som vi idag vet mycket om. Det är inte, som en gång Barnpornografiutredningen menade, ”en liten grupp gravt sjuka män” som konsumerar barnpornografi. Det är ofta människor med av någon anledning svaga skyddsmekanismer som fastnar i konsumtion efter att mera av en slump ha kommit in på dessa sidor. Det fungerar som annat beroende, blir till ett stegrande missbruk som vederbörande har svårt att ta sig ur på egen hand. Att efter en upptäckt och en lagföring få möjlighet att bryta den här onda cirkeln är enbart positivt. Hjälp finns att få, men den behöver utvcklas och göras tillgänglig över hela landet. Att våra domstolar skulle vara beredda att sänka beviskraven när det gäller uppsåt och i övrigt vid den här typen av brottsmisstankar finns säkert ingen anledning att befara. Beviskraven vid alla typer av sexualbrott är, därom råder ingen tvekan, mycket höga i svenska domstolar idag.
Så bravo, regeringen! Nu hoppas vi på lagråd, riksdagsutskott och riksdag. Det här är ett viktigt och nödvändigt steg i den kamp mot företeelsen barnpornografi som förvisso inte därmed kommer att vara vunnen.
Madeleine Leijonhufvud är professor emerita i straffrätt vid Stockholms universitet. Hon har bl a deltagit i utredningsarbete om ett kvinnofridsbrott och om kriminalisering av köp av sexuella tjänster.
Mellan 25-28 november 2008 genomfördes tredje Världskongressen mot kommersiell sexuell exploatering av barn (barnsexhandel). Världskongressen har traditionellt varit det i särklass viktigaste internationella forumet för arbetet mot barnsexhandel. Den 30 juni i år hölls en europeisk uppföljningskonferens. Alessia Altamura från ECPAT International summerar konferensen.
The increasing use of new technologies and communication tools has provided children and young people with a number of opportunities, from socialising to enhancing education, employment, and civic commitment, but has also exposed them to various risks, including sexual abuse and exploitation. Ensuring protection of the most vulnerable members of society from these threats is everyone’s responsibility: this was the main message coming out of the conference ”Protecting children and young people from sexual violence with a focus on the new media: perspectives for Europe” that took place in Berlin on June 30th 2009.
Organised by the Federal Ministry of Family Affairs, Senior Citizens, Women and Youth in collaboration with Save the Children Germany, Innocence in Danger, German National Committee for UNICEF and ECPAT Germany, the conference was intended as a European follow-up to the World Congress Three against Sexual Exploitation of Children and Adolescents held in Rio de Janeiro in November 2008.
The nearly two hundred participants from government agencies, EU institutions, IOs, UN agencies, NGOs and private sector had an opportunity to discuss the broad range of dangers connected to the use of new media by children and youth, also as a result of the pervasive sexualisation of society and the widespread view of children as sexual objects and commodities. Exposure to pornography, inappropriate and self-harming behaviours by children via the Internet, mobile phones and webcams, manipulation of children (known as ”grooming”) to prepare them for online and off-line sexual abuse and for the production and dissemination of child pornography, as well as cyber bullying were all considered as forms of violence that threaten the physical and psychological integrity of children.
Measures to enhance protection from these demeaning practices were extensively examined during the conference. Based on the successful experience of countries such as Germany, Sweden, Italy, and the UK, emphasis was put on the need to implement systems to block access to child abuse images in all European states. Similarly, prevention through peer-to-peer education on children’s rights, sexual relations and safe use of the new media was recommended as a key strategy which requires financial efforts from all countries.
With regard to the problem of identification and support for sexually abused children and the emerging challenge of young sexual offenders and their therapeutic treatment, a priority area for action was considered the training for specialists, primarily those providing rehabilitation services. Another significant aspect of the Berlin conference was child and youth participation. Thanks to the presence of twenty children and young people, part of whom had already attended the World Congress in Rio, the views and opinions of children were adequately represented and measures encompassing their full involvement were proposed.
The conference concluded with a Final Declaration which called on all concerned actors to strengthen protection of children from sexual violence in the new media through a comprehensive strategy for Europe. While being only a first step towards the implementation at European level of commitments taken by States and other stakeholders in Rio de Janeiro (see the Rio Declaration and Call for Action), this declaration represents an important bid to move from words to actions and keep the promises made to children in Brazil.
Alessia Altamura is working for ECPAT since 1999. She is presently Regional Associate for Europe for ECPAT International.
Cecilia Englund är författare till Brå-rapporten ”The Organisation of Human Trafficking – A Study of Criminal Involvement in Sexual Exploitation in Sweden, Finland and Estonia”.
Vem är offer för människohandel för sexuella ändamål i Sverige? Den bild som många får på sin näthinna när de tänker på människohandel är förmodligen en flicka eller ung kvinna som tvingas in i sexhandeln. Många ser säkert flickan i Lilja Forever framför sig. Det är också den bild som medier ofta kablar ut, men den kommer också från myndighetshåll. Det är nog få som tänker sig män eller pojkar utsatta för människohandel.
Det här avspeglas även i den information som finns när det gäller människohandel för sexuella ändamål. Alltså den som finns. För det är inte mycket. Vi vet inte mycket om omfattningen och har förmodligen inte en helt klar bild över vilka som är offer. Polisens uppgifter visar att det är mest kvinnor och en del minderåriga som hamnar i människohandlarnas klor för ändamålet att säljas på den svenska sexmarknaden. Majoriteten är vuxna kvinnor och av de minderåriga som förekommer är de flesta mellan 15-17 år. I ungefär hälften av domarna gällande människohandel och människohandelsliknande brott förekommer det minderåriga.
Det finns nästan ingen information om yngre barn. Inte heller något om att män eller pojkar skulle vara utsatta. I Norge däremot har det förekommit uppgifter om att nigerianska män kommit på samma sätt som de nigerianska kvinnorna och att de med samma metoder tvingats att utföra sexuella tjänster på de norska gatorna.
Vad beror det här på? Kan det betyda att det endast är kvinnor och flickor som är offer för den svenska sexindustrin eller finns det marknader som är osynliga för de svenska aktörerna – framför allt polis och socialtjänst?
Det kan finnas flera olika förklaringar. Det kan delvis bero på att det finns s k blinda fläckar, att det finns andra marknader, men att man inte ser tecknen på samma sätt som när kvinnor och unga kvinnor/flickor är offer för människohandel. Det sa en av de poliser som intervjuades i Brå-studien om människohandel för sexuella ändamål i Sverige, Finland och Estland.
En annan förklaringsmodell är att man inte kommer åt vissa marknader. Det är mer fallet när det gäller män som säljer sex till män, men även där skulle minderåriga kunna förekomma. De aktörer som arbetar mot prostitution känner inte till och har framför allt inte tillgång till de arenor där försäljningen av sexuella tjänster sker. Dessutom finns en annan diskussion när det gäller manlig prostitution, till skillnad från den som involverar kvinnor och flickor. Manlig prostitution antas handla mer om fri vilja och inte så mycket om maktperspektiv som den kvinnliga. Män ses inte som offer.
När det gäller minderåriga kan också de kriminella ha lärt sig av tidigare misstag – i och med att människohandel är så svår att bevisa när det gäller kvinnor över 18 år. Det framkom i Brå-studien att vissa kriminella som höll på med människohandel inte ville ha minderåriga även om de föredrog de unga kvinnorna som var mer attraktiva för sexköparna.
Socialtjänst och polis har visat sig arbeta mycket effektivt för att motverka människohandel för sexuella ändamål, speciellt i storstadsregionerna. Ändå säger alla att det förmodligen kan finnas ett oändligt mörkertal och man inte vet omfattningen. Skulle det kunna innebära att vissa marknader förblir oupptäckta? Och att vissa offer aldrig kommer till känna?
Cecilia Englund är författare till Brå-rapporten ”The Organisation of Human Trafficking – A Study of Criminal Involvement in Sexual Exploitation in Sweden, Finland and Estonia”.
Philip om 
