ECPAT Sverige – mot barnsexhandel: barnpornografi, barnsexturism och trafficking.

Hanna Harnesk är verksam som psykolog vid Skogomeanstalten utanför Göteborg. Där behandlar hon personer som dömts för sexualbrott. I följande text ställer hon sig frågan var de kvinnliga förövarna finns?

En av de stora utmaningarna framöver angående behandling av sexualbrottslingar består bland annat av att utveckla behandlingsprogram för kvinnliga förövare. Idag finns endast ett fåtal dömda kvinnliga förövare på våra anstalter runt om i landet. Även om män rent generellt är mer benägna att agera ut i sexuella våldshandlingar så avspeglar inte antalet dömda kvinnor problematikens omfattning. Vad beror detta på?

Personligen så tänker jag att det handlar om samhällets tabun och en inbyggd svårighet att betrakta en kvinna som sexualförövare. Bilden av den goda modern som en förövare utgör ett brott mot hela vår kultur. Vi vet dock att kvinnor också begår övergrepp. Genom förövares berättelser får vi ibland också kännedom om kvinnliga övergrepp.

Den som utsatts för övergrepp av en kvinna har kanske svårare att se övergreppen som just övergrepp, min erfarenhet är att man oftare benämner dessa i termer av diverse omskrivningar. Likaså kan kvinnor använda sin kvinnlighet på ett mer subtilt sätt för att göra sig skyldig till sexuella gränsöverskridanden. Kan en pojke vara offer för en kvinna?

I incestfamiljer möter vi ibland mödrar som indirekt medverkat till att möjliggöra övergrepp. Hon har kanske tagit med sig två av sina tre barn och lämnat det utsatta barnet ensam med sin far, varje kväll vid samma tidpunkt. Vad bär hon för skuld för faderns övergrepp på barnet?

Barn som utsätts för övergrepp inom den egna familjen är en verklighet så grym att vi helst vill blunda för den. Men här behöver vi öppna våra ögon, vi behöver börja tala om problemen och bryta den kultur av tystnad som präglar brottsligheten. Dessa barn måste få ökade möjligheter att berätta om sina trauman, skolpersonal bör få stöd i att uppmärksamma barnens utsatthet. Rättsapparaten måste möjliggöra att förövare fälls genom att ställa adekvata, men samtidigt rimliga krav, på barns berättelser.

Brottet skapar ett inre tomrum hos offret, en känsla av psykologisk ensamhet som är väldigt svÃ¥r att handskas med. Det kan kännas för offret som om förövaren är den enda pÃ¥ jorden som verkligen förstÃ¥r. Det är han eller hon man delat ”äcklet” med. Inte sällan kan det ocksÃ¥ vara en strategi hos förövaren, även om det sker pÃ¥ ett omedvetet plan, att väva in offret i ansvarstagandet och göra han eller henne delaktig i brottsgärningen.

Har barnet svikits av sin mamma genom att hon inte förmår att värna om barnet och kanske tagit förövarens parti så är barnet extra sårbart. Vi har sett att en framkomlig väg har varit att stärka mamman som mor så hon på sikt kan ta en tydligare position och värna om barnets behov och utsatthet. Detta är kanske det svåraste vi tvingas att hantera, barn som utsatts för sexuella övergrepp av sin pappa och som övergivits av sin mamma.

Ett brottsoffer sa till mig en gÃ¥ng ”Att bli utsatt för övergrepp av pappa kan jag idag känna ilska över, även om det tagit mig lÃ¥ng tid, men att mamma svek mig, det är som att bli av med den sista mÃ¥lvakten i livet!”

Hanna Harnesk är legitimerad psykolog och verksam vid Skogomeanstalten utanför Göteborg där hon inom ramen för sitt arbete rehabiliterar sexualbrottsdömda män. På halvtid arbetar hon även på en nationell nivå med handledning och utbildning av behandlingspersonal inom ROS-programmet, ett behandlingsprogram som särskilt vänder sig till män dömda för sexuella övergrepp. Hanna arbetar också med att utveckla kriminalvårdens hantering av kontakt mellan offer och förövare i en verksamhet som heter brottsoffersluss.

Hanna Harnesk är verksam som psykolog vid Skogomeanstalten utanför Göteborg där hon behandlar sexualbrottsdömda. I följande text berättar hon utifrån sina erfarenheter om vård av personer dömda för sexualbrott, däribland övergrepp mot barn.

Sedan ett par år tillbaka arbetar vi inom kriminalvården med ett behandlingsprogram som heter ROS och som står för relation och samlevnadsprogrammet. ROS är ett behandlingsprogram som vänder sig till män dömda för sexuella övergrepp mot vuxna och barn. Behandlingen bygger på att reducera risken för nya övergrepp och minimera antalet potentiellt nya offer. I enlighet med vårt uppdrag skall vi prioritera de personer som bedömts ha högst risk för återfall i brott vad det gäller behandlingsinsatser.

Många av våra dömda har stora svårigheter vad det gäller nära och djupare relationer. De flesta har haft någon eller några väldigt svåra upplevelser i nära relation, inte minst genom uppväxten. Vad vi rustas med för erfarenheter i barndomen har en avgörande betydelse för hur vi senare i livet manövrerar oss i relation till andra. De tidiga relationerna blir en sorts karta och kompass för senare relationer.

Ofta har också de dömda stora svårigheter att hantera känslor. Det kan handla om känslor av sorg, depression, ensamhet, skam, aggression och vanmakt, känslor som ofta är tätt sammanflätade med sexuella övergrepp. Genom att rannsaka hur man handskats med dessa känslor och undanröja hinder för nya strategier, så kan vi stärka förövarens möjligheter att finna bättre och nya sätt att hantera sitt inre känsloliv som inte leder till sexuella övergrepp.

Hur lyckas vi då med denna uppgift? Är det någon ide att arbeta med sexualbrottsdömda? Behandling av sexualbrottsdömda inom kriminalvården har en relativt lång historia, däremot har forskningsinsatserna och forskningsmöjligheterna varit mer begränsade. Svensk forskning på området har dock påbörjats och tills vi ser resultaten av vår egen forskning kan vi blicka utåt på ett antal större internationella metastudier. De visar tydligt på vikten av att arbeta med denna grupp dömda utifrån metoder som särskilt vänder sig mot riskfaktorer och de specifika problemområden som är kända vad det gäller sexualbrott.

Risken för övergrepp kan alltså radikalt minska om man erbjuder adekvata behandlingsinsatser. Om man förstår och har insikt i vad det faktiskt innebär för en människa att utsättas för sexuellt våld så är varje förövare som inte återfaller, varje procent som minskas genom behandlingsinsatser och varje barn som slipper utstå sexuellt kränkande handlingar värt vårt arbete. Det perspektivet bör prägla våra insatser generellt i samhället vad det gäller hantering av sexualbrott, förövaren och hans offer.

Det är sÃ¥ lätt att falla hän till att skandera ”lÃ¥s och släng nyckeln!” men när skall vi bryta ondskans spiral? Kan vi kosta pÃ¥ oss att lÃ¥ta primitiva känslor styra hur vi ser pÃ¥ sexualbrottet och sexualförövaren när vi har kunskap om problematikens komplexitet och dess svÃ¥righeter? Det är sÃ¥ enkelt att känna avsky när vi tar del av ett oskyldigt barns lidande.

Jag fick själv vid tillfälle ta del av polisens bilder av barn som utsatts för sexuellt vidriga handlingar. Jag känner en obeskrivlig sorg över barnens ofattbara lidande och undrar naturligtvis hur livet kommer att bli längre fram för barnen. Men genom att känna sorg för barnens situation kan jag också bli stärkt i att vi måste arbeta på det sätt vi gör inom kriminalvården och stärka våra insatser mot målgruppen för att skona, inte minst barn i riskzonerna.

Hanna Harnesk är legitimerad psykolog och verksam vid Skogomeanstalten utanför Göteborg där hon inom ramen för sitt arbete rehabiliterar sexualbrottsdömda män. På halvtid arbetar hon även på en nationell nivå med handledning och utbildning av behandlingspersonal inom ROS-programmet, ett behandlingsprogram som särskilt vänder sig till män dömda för sexuella övergrepp. Hanna arbetar också med att utveckla kriminalvårdens hantering av kontakt mellan offer och förövare i en verksamhet som heter brottsoffersluss.