ECPAT Sveriges råd har skrivit en debattartikel i Svenska Dagbladet om FN:s kritik, läs den här. Läs också ECPAT Sveriges alternativa rapport till FN:s Barnrättskommitté.

TV-inslaget från bokmässan finns nu på Kunskapskanalens play-kanal.

Precis som människohandeln med barn för sexuella syften är ett globalt problem, så är kampanjen Stop Sex Trafficking of Children and Young People global. Kampanjen har sammanlagt fått ihop över 6,6 miljoner underskrifter. Totalt 1,2 miljoner barn beräknas idag vara utsatta för trafficking i världen, däribland för sexuella ändamål.

Mörkertalet är stort i Sverige, och många offer är barn, berättade Beatrice Ask vid överlämningen. Hon menade också att det handlar om att jobba med attityder och ökad medvetenhet.

Barn har rätt till särskilt skydd, vilket kräver mer barnspecifik kunskap. Förbättringar har skett i och med nya riktlinjer, men det är något som skett under det senaste året.

ECPAT Sveriges förre ordförande Thomas Bodström, tidigare justitieminister, talade den 28/6 om trafficking av barn för sexuella syften i samband med en visning av filmen Nepal’s Stolen Children. Filmen handlar om Maiti Nepal (ECPAT i Nepal). Thomas Bodström underströk sexköpslagens roll som ett viktigt instrument för att bekämpa människohandeln, liksom öronmärkta pengar till det polisarbete som riktar sig mot trafficking. Det är viktigt då polisarbetet mot trafficking inte alltid kan uppvisa snabba resultat. Thomas Bodström påpekade också att man måste se efterfrågan som den enskilt viktigaste orsaken till människohandel med barn. Vi samma tillfälle kommenterade ECPATs vice ordförande Didrik von Seth det viktiga med barnperspektivet. När människohandel diskuteras ligger fokus ofta på kvinnor, trots att en stor andel av offren är barn. Vad gäller polisiära befogenheter skulle en straffskärpning underlätta, bland annat genom att den skulle göra det möjligt för polisen att till exempel använda sig av hemlig rumsavlyssning.

Idag finns en lag mot människohandel, men barnperspektivet där är inte tillräckligt tydligt. Sexualbrottsutredningen (SOU 2010:71) menar att uppdelningen som gjordes mellan brott mot vuxna och brott mot barn har inneburit en straffskärpning för brott mot barn. Det vill ECPAT se även här. I det senaste förarbetet till den nya människohandelslagstiftningen skrev regeringen följande (i Prop. 2009/10:152 s. 22):

”Den fråga om en särskild brottsrubricering för människohandel med barn, som väcks av bl.a. Barnombudsmannen och Rädda Barnen, har behandlats i de tidigare lagstiftningsärendena (bl.a. prop. 2003/04:111s. 47). Vid dessa tillfällen har bedömningen gjorts att någon sådan brottsrubricering inte bör införas. Sedan dess har det, som ECPAT Sverige påpekar, visserligen införts särskilda straffbestämmelser om sexualbrott mot barn. Regeringen anser dock att skälen för en särskild brottsrubricering för människohandel inte är lika starka som i fråga om sexualbrotten. Därför bör inte någon särskild brottsrubricering avseende människohandel med barn införas.”

Visserligen har lagstiftningen förtydligats i och med att kravet på kontroll togs bort (vilket tidigare försvårat bedömningar för barn) men något ytterligare förtydligande har inte införts till förbättring för barnen. UNICEF, Rädda Barnen, Barnombudsmannen och RFSU ställer sig också bakom kravet i sina remissvar angående människohandelslagstiftningen.

ECPAT Sverige och The Body Shop vill också att det införs skyddade boenden för unga traffickingoffer, boenden där det finns kunskap om barn och människohandel. Dessa boenden kan naturligtvis inte finnas överallt, men med en viss geografisk spridning så att de är tillgängliga för alla offer som behöver dem. Det handlar inte om att ordna tak över huvudet, utan ett kvalificerat sådant. Traumatiska händelser sätter djupare spår hos unga.

Genom samarbetet med The Body Shop har en handkräm sålts till förmån för ECPAT Sveriges arbete mot barnsexhandel i stort. Mycket av det arbetet fokuserar idag på just efterfrågan. Efterfrågan hos dem som köper sex av barn som traffickerats till Sverige, och efterfrågan hos dem som reser till andra länder för utnyttja barn sexuellt där. Det är nyckeln, utan efterfrågan finns det ingen marknad för människohandeln med barn för sexuella ändamål.

Det frivilliga deltagandet har gjort att uppslutningen av studenter har varit liten i förhållande till antalet studenter på programmet och man kan dessutom se en tydlig trend av kvinnliga deltagare. Detta gäller för samtliga år som ELSA har organiserat föreläsningar om kommersiell sexuell exploatering av barn, dvs barnpornografi, barnsexturism och människohandel med barn i sexuella syften, och för de flesta juristutbildningar i landet. Det universitet som utmärker sig är Umeå Universitet, där delar av utbildningen är genusinriktad. Man kan undra varför fördelningen med en kvinnlig majoritet ser ut som den gör och bara beklaga att den hälft av studenterna på skolan som kanske allra mest behöver få kunskap i ämnet väljer bort det. Den främsta orsaken till detta är att man vill slippa se det fruktansvärda som sker mot barn överallt i världen varje dag. Den främsta responsen vi får från studenter som inte deltar i halvdagen är ”Nej, usch! Jag orkar inte sitta och lyssna på sådant hemskt.” Vi önskar att dessa studenter istället skulle angripa det vidriga genom att tänka att barnen som utsätts för sexuellt våld och som köps och säljs som produkter varje dag, åtminstone förtjänar att svenska juriststudenter tar sig tid och lyssnar på deras historia. För även om man inte planerar att arbeta inom humanjuridiken spelar det en stor roll om man har vetskap om vad som sker ute i världen.

Om man förstår hur barnsexhandeln fungerar och vart den är främst förekommande har man möjlighet att på arbets- eller privata resor ute i världen uppmärksamma offer för trafficking och vidta åtgärder för att hjälpa dem.  Minsta lilla agerande baserat på kunskaper man har fått under sin utbildning kan avgöra ett barns framtida säkerhet och liv.

Tydliga skillnader kan ses på deltagandet på ELSA/ECPAT seminariet på Umeå Universitet i förhållande till resten av Sverige, och kanske är det just att ämnet berörs i den obligatoriska undervisningen som är nyckeln till framgång i Umeå! Vi anser därför att juristprogram över hela Sverige borde göra en granskning av innehållet i deras kurser och föra in information om sexuell exploatering av barn däri. Om det inte kan göras bör de seminarier som hålls av ECPAT göras obligatoriska – det är det minsta vi kan göra för dessa utsatta barn.

Johanna & Amanda
Bloggare på ’React Now’ 

Barnsexturism

ECPAT välkomnar att regeringen och i synnerhet polisen arbetar mer mot barnsexturism idag än man gjorde 2009. Däremot, så länge inga domar faller, inga åtal väcks och antalet anmälningar är begränsade finns mycket kvar att göra. Att det är riskfritt och straffritt att åka utomlands och begå sexualbrott mot barn, såsom uttalas av forskarna Diesen vid Stockholms Universitet (2009), är giltigt till dess att domar faller. Staten måste dessutom uppmuntra allmänheten att anmäla, vilket ECPAT och reseindustrin arbetat för under många år. Det är oacceptabelt att näringslivet tagit mer ansvar under de gångna 15 åren än de svenska myndigheterna. Det finns fortfarande stora luckor i förutsättningarna att kunna straffa svenskar för sexualbrott mot barn utomlands. Bland annat är vissa sexualbrott mot barn fortfarande förenade med krav på dubbel straffbarhet. Om det vore ett sådant gott internationellt samarbete som Justitieministern menar på detta brottsområde så skulle vi nog ha sett fler än en handfull domar i Sverige, mot svenskar som begått sexualbrott mot barn utomlands.

Barnpornografi

ECPAT välkomnar att utredningstider kortas ner och att fler brott utreds. Polisen intygar själv att det tar lång tid att granska bilderna och att det fortfarande preskriberas ärenden. Justitieministern intygar också att mängden bilder är ett problem. Domare vill inte titta på bilderna själva utan går oftast på granskningsprotokollen för att se vilken typ av brott det rör sig om. Så länge rättsväsendet inte utreder grova sexualbrott mot barn, så länge en enda bild preskriberas, är det ett barn för mycket som samhället svikit.

ECPAT och landets övriga barnrättsorganisationer kommer inte nöja sig förrän alla barn har samma värde, som de ska ha enligt Barnkonventionen, säger Helena Karlén.

(ECPAT påpekar och välkomnar att FN skall göra sin bedömning om situationen under oktober månad, och ECPAT hoppas att regeringen till dess reviderat sin rapport.)

Min egen lilla reflektion är, sedan jag läst domen, följande. Kommer det någonsin att vara möjligt för en ung förståndshandikappad människa att få sin rätt tillgodosedd i en svensk domstolsprocess? Eller är det bara intelligenta, vältaliga och slipade målsägande som fortsättningsvis ska ha en chans att hävda sina rättigheter med de krav som uppenbarligen ställs? Jag ska inte här döma i saken. Ställer bara frågan. Men jag vill mot bakgrund av den kritik mot förhören med flickan under förundersökningen, som hovrätten tagit upp, aktualisera något som uppenbarligen måste förstärkas.

Utan att jag själv haft möjlighet att bedöma kvaliteten på förundersökningen i detta enskilda fall, måste vi generellt säkerställa en kompetens hos de förhörsledare som håller förhör med personer som – i ett eller annat avseende – avviker från domstolarnas ”idealbevispersoner”, vilka minns allt och kan återge vad de varit med om precis så som högsta domstolen nyligen funnit att det kan krävas av dem. Om förhören med alla dem som inte platsar in i klass A bland bevispersoner hålls under de mest gynnsamma betingelserna av särskilt utbildade och kompetenta förhörsledare, kanske också dessa människor har en chans att få rätt när de har rätt. Då kanske följande avsnitt i hovrättens domskäl (s 25 i mål B 2917 –10 och B 3184 -10 från den 18 februari 2011) hade haft en annan och för målsäganden förmånligare lydelse.

”Som tingsrätten antecknat har målsäganden inte vid något av förhören lämnat en spontan och sammanhållen berättelse och hon har inte lämnat annat än i princip detaljlösa beskrivningar av de sexualhandlingar hon påstår att hon varit inblandad i. Det förekommer i förhören också motstridiga och uppenbart felaktiga uppgifter. Slutsatsen av vad som här antecknats om målsägandens person och hennes varierande vilja att medverka vid förhören, sättet att bedriva förhören med henne under förundersökningen samt bristerna i de uppgifter som hon faktiskt lämnat måste bli att målsägandens påståenden i ett trovärdighets- och tillförlitlighetsperspektiv måste bedömas med utomordentlig försiktighet.”

Så långt alltså ett direkt citat från hovrättens domskäl. Det finns fler ifrågasättanden beträffande förhören med flickan i domen.
Alltså: om hovrätten har rätt i sin kritik mot förhörsmetoderna m m, måste en skärpning ske omgående. Det får inte bara vara brottsoffer i klassen A som ska ha en chans att komma till tals under ett straffrättsligt förfarande.
 
Sven-Erik Alhem
www.svenerikalhem.se
 
Anm: Sven-Erik Alhem är samhällsdebattör och tidigare överåklagare. Sven-Erik Alhem är numera även ordförande i Brottsofferjourernas Riksförbund.

Det finns klara problem med sådana uthängningar. De riskerar att vara rent kontraproduktiva, vilket tidigare påpekats av personer som forskar kring sexualbrott. Dessutom skriver Hanna Harnesk som är psykolog vid Skogomeanstalten:

”Personligen är jag glad att jag lever i ett land med en civiliserad rättsskipning, även vad det gäller denna svåra brottslighet som väcker starka känslor. Det är dock av avgörande betydelse att vi främjar möjligheterna för förövaren att ta ansvar för sin brottsliga gärning och motiverar honom till behandling, inte minst ur ett brottsofferperspektiv.

Flera internationella studier visar på vikten av att erbjuda adekvat och sexualbrottsspecifik behandling för målgruppen i syfte att sänka risken för återfall och minimera antal potentiellt nya offer.”

Precis som hon påpekar måste målet vara att minimera antalet offer. Då är inte uthängningar rätt metod, utan snarare vård.

Läs Hanna Harnesks text ”Förövare går att behandla”.

Läs även ”Ja till vård av förövare, nej till digitala skampålar”.

Tänk om Rosario hade fått leva – författarinnan Majgull Axelsson skriver till bakgrund av hennes bok ”Rosario är död”:

”Ibland hejdar jag mig och drar efter andan. Har det verkligen gått mer än 20 år? Skulle Rosario Baluyot – om hon hade fått leva – ha varit mer än trettio år gammal i dag? Jag tittar på 30-åriga kvinnor omkring mig och inser samtidigt att det är meningslöst.”

Ett av mina märkligaste möten – skådespelaren Kjell Bergqvist skriver om ett besök bland sexualbrottsdömda:

”För ungefär två år sedan var jag med om ett av mina märkligaste möten som ambassadör för ECPAT Sverige. Tillsammans med en dåvarande styrelseledamot fick vi möjlighet att besöka Norrtäljeanstalten som särskilt tar emot sexualbrottslingar. Bland dessa finns även några av fängelsevärldens mest avskydda.”

Facebook – den nya klickdemokratin – Johan Forsberg som arbetar med varumärkesfrågor och medieutveckling skriver om fenomenet Facebook.

”Ingen har väl kunnat undgå debatten den senaste tiden efter det att Facebookgruppen ‘Stoppa övergrepp på barn’ kapats. Men bortsett från det självklara fördömandet av gärningsmännen och handlingen i sig, vad kan vi lära oss av historien? Och dessa grupper på Facebook och andra ställen; vad betyder de egentligen och hur ska vi förhålla oss till dem.”

Förövare går att behandla – Hanna Harnesk, psykolog vid Skogomeanstalten, skriver om behandling av sexualbrottsdömda.

”Många av våra dömda har stora svårigheter vad det gäller nära och djupare relationer. De flesta har haft någon eller några väldigt svåra upplevelser i nära relation, inte minst genom uppväxten.”

Hanna Harnesk har även skrivit om kvinnliga förövare:

”Personligen så tänker jag att det handlar om samhällets tabun och en inbyggd svårighet att betrakta en kvinna som sexualförövare. Bilden av den goda modern som en förövare utgör ett brott mot hela vår kultur. Vi vet dock att kvinnor också begår övergrepp.”