Tidningen Dagbladet uppmärksammar en nazistgrupp som hänger ut personer dömda för sexualbrott mot barn. Även flygblad har delats ut med information om en av förövarna.
Det finns klara problem med sådana uthängningar. De riskerar att vara rent kontraproduktiva, vilket tidigare påpekats av personer som forskar kring sexualbrott. Dessutom skriver Hanna Harnesk som är psykolog vid Skogomeanstalten:
”Personligen är jag glad att jag lever i ett land med en civiliserad rättsskipning, även vad det gäller denna svåra brottslighet som väcker starka känslor. Det är dock av avgörande betydelse att vi främjar möjligheterna för förövaren att ta ansvar för sin brottsliga gärning och motiverar honom till behandling, inte minst ur ett brottsofferperspektiv.
Flera internationella studier visar på vikten av att erbjuda adekvat och sexualbrottsspecifik behandling för målgruppen i syfte att sänka risken för återfall och minimera antal potentiellt nya offer.”
Precis som hon påpekar måste målet vara att minimera antalet offer. Då är inte uthängningar rätt metod, utan snarare vård.
Läs Hanna Harnesks text ”Förövare går att behandla”.
Läs även ”Ja till vård av förövare, nej till digitala skampålar”.
Sedan bloggen kom till har vi publicerat texter från en mängd gästskribenter. Här kommer några särskilt tankeväckande bloggposter från 2009. Vi hoppas det blir intressant läsning i hängmattan!
Tänk om Rosario hade fått leva – författarinnan Majgull Axelsson skriver till bakgrund av hennes bok ”Rosario är död”:
”Ibland hejdar jag mig och drar efter andan. Har det verkligen gått mer än 20 år? Skulle Rosario Baluyot – om hon hade fått leva – ha varit mer än trettio år gammal i dag? Jag tittar på 30-åriga kvinnor omkring mig och inser samtidigt att det är meningslöst.”
Ett av mina märkligaste möten – skådespelaren Kjell Bergqvist skriver om ett besök bland sexualbrottsdömda:
”För ungefär två år sedan var jag med om ett av mina märkligaste möten som ambassadör för ECPAT Sverige. Tillsammans med en dåvarande styrelseledamot fick vi möjlighet att besöka Norrtäljeanstalten som särskilt tar emot sexualbrottslingar. Bland dessa finns även några av fängelsevärldens mest avskydda.”
Facebook – den nya klickdemokratin – Johan Forsberg som arbetar med varumärkesfrågor och medieutveckling skriver om fenomenet Facebook.
”Ingen har väl kunnat undgå debatten den senaste tiden efter det att Facebookgruppen ‘Stoppa övergrepp på barn’ kapats. Men bortsett från det självklara fördömandet av gärningsmännen och handlingen i sig, vad kan vi lära oss av historien? Och dessa grupper på Facebook och andra ställen; vad betyder de egentligen och hur ska vi förhålla oss till dem.”
Förövare går att behandla – Hanna Harnesk, psykolog vid Skogomeanstalten, skriver om behandling av sexualbrottsdömda.
”Många av våra dömda har stora svårigheter vad det gäller nära och djupare relationer. De flesta har haft någon eller några väldigt svåra upplevelser i nära relation, inte minst genom uppväxten.”
Hanna Harnesk har även skrivit om kvinnliga förövare:
”Personligen så tänker jag att det handlar om samhällets tabun och en inbyggd svårighet att betrakta en kvinna som sexualförövare. Bilden av den goda modern som en förövare utgör ett brott mot hela vår kultur. Vi vet dock att kvinnor också begår övergrepp.”
För den som vill skaffa kunskap finns boken ”Barnsexhandel – kommersiell sexuell exploatering av barn”. Som tidigare nämnts på bloggen är boken den första i sitt slag på svenska, och tar ett helhetsgrepp över barnsexhandelns tre områden: barnpornografi, barnsexturism och människohandel med barn för sexuella ändamål.
Läs mer om boken på Jure Förlag.
Rosario Baluyots grav. Foto: Jonas Gratzer.
Det är i den filippinska staden Olangapo som Majgull Axelssons dokumentärroman ”Rosario är död” utspelar sig. Den handlar om den elvaåriga flickan Rosario som utnyttjades av en österrikisk sexturist. Boken kom först ut 1989 och skildrar sexhandeln med barn. Men hur ser det ut i dag? Följ med till ett av ö-rikets största bordellområden.
Sätt på högtalarna och klicka här för att starta bildspelet.
Bild och reportage: Martin Schibbye och Jonas Gratzer.
När Maria Kalocajova går på gatan konkurrerar hon med trettonåriga flickor. Barnsexhandeln sker helt öppet i slovakiska Ziar. I mitten av mars föll den tredje traffickingdomen i Skåne. Sydsvenskan berättar om sjuttonåriga Sáras resa från den romska slummen till en madrass i Staffanstorp.
Läs artikeln: Från Ziar till en madrass i Staffanstorp.
Jag vill inte minnas händerna, ögonen eller slagen. Inte dimman och ångesten. Bundna händer. Trasiga flaskor och vassa knivar.
Och efteråt. Efteråt. Blodet på lakanet. Skärsåren. Blåmärkena på halsen.
Jag sprang barfota i snön på nätterna den vintern.
Jag tände eldar vid vattnet och brände sedlar. Försökte kväva de skrik som aldrig tystnade.
Alla telefonnummer i den svarta boken som jag alltid sov med under kudden. För att jag aldrig skulle inbilla mig att jag var värd något.
Ett samtal. Smutsiga pengar på byrån som fick skapa nattens ångesteld vid vattnet.
Utan ert våld orkade jag inte existera.
Så skriver Tessan själv i min bok 14 år till salu, den sanna svenska historien om den helt vanliga småstadstjejen som bara var barn när hon började sälja sex för att dämpa sin ångest. Hon hade engagerade föräldrar och fina syskon. Hon var duktig i skolan och älskade att vara i stallet. Men så en dag blev hon våldtagen av en kille från skolan – och då rasade allt. Med hjälp av Internet öppnades en helt ny värld. En värld av självdestruktivitet. Konsten att förstöra sig själv. Insidan var ju redan så trasig.
Tessan var 16 år när vi träffades första gången. Liten. Smal. Späd. Men full av ord som berättade vad männen gjorde med henne. Med galgar. Med trasiga flaskor. Med kränkande ord.
När min bok 14 år till salu släpptes för ett och ett halvt år sedan var det som att lyfta på locket till en popcornkastrull. Mailen rasade in. Tjejer och killar ville berätta samma historia som Tessan. Jag vågar inte tänka på hur stort mörkertalet är. De som inte vågar skriva till en främmande journalist.
Många vågar inte prata med någon. Inte föräldrar. Inte skolan. Inte socialtjänsten eller BUP. En del vittnar om att de inte blivit trodda hos polisen. Att de fortfarande möter skyll-er-själva-attityden. Att en anmälan fortfarande tar mer än det ger.
Ett av mailen lyder så här:
Jag vet inte egentligen varför jag skriver, kanske för att det gör så ont att bära det ensam, skammen.
När jag igår läste ut 14 år till salu låg jag och grät i två timmar. Jag har aldrig tagit betalt för vad männen gjort mot mig, men jag kunde ändå känna igen skammen, smutsigheten, tvånget som beskrevs i boken.
När jag var 4 år blev jag sexuellt utnyttjad första gången. När jag var 14 hände det igen fast med en annan person. Efter det spårade det ur helt. I åtta år har jag varit ”den roliga slampan”, hon männen ringer mitt i natten och ber komma över, hon som klär på sig, sätter sig i en nattbuss till andra sidan stan för att dom ska få göra vad dom vill med hennes kropp. Hon som åker hem några timmar senare med blåmärken och den där enorma klumpen i halsen.
Jag vet inte hur jag ska sluta. När jag är med dom så är jag i alla fall någon, inte någon som jag vill vara men jag är någon. Jag vet inte vem jag är utan alla män, jag vet inte vart jag ska göra av ångesten eller tomheten.
Vi vuxna har ett ansvar att vara uppmärksamma. Som förälder märker jag själv hur viktigt det är med den så kallade egna tiden. Men när den egna tiden resulterar i att det är bekvämt att låta barnet sitta framför datorn själv utan att man har koll är det fel. Allt för många barn får friheter som de inte klarar av. I en värld de vuxna inte klarar av.
Vi måste lyfta upp problemet, synliggöra det och berätta att det är så oändligt mycket vanligare än vi inser. I alla samhällsklasser. Det är vi vuxna som måste ta bort deras skam – och vi måste göra det nu!
Caroline Engvall, 32 år. Journalist för svenska dagstidningar och magasin. Författare till den omtalade boken 14 år till salu. Bor i Stockholm med make och 1,5-årig son. Läs mer på blogg.aftonbladet.se/14artillsalu.
Kyrkans Tidning granskar idag offentlighet bland organisationer:
”De ideella utför välfärdstjänster. Får statsbidrag. Tar sig rollen som betydelsefulla samhällsaktörer. Kyrkans Tidning har granskat hur 100 ideella organisationer förhåller sig till offentlighet. Resultatet visar ett janusansikte. Öppenhet vill alla bekänna sig till. Färre vill låta sig granskas på allvar.”
Läs mer på Kyrkans Tidning.
Läs hela granskningen på www.kyrkanstidning.se.
På ECPAT noterar vi att Caroline Engvall, författare till boken 14 år till salu, har börjat blogga. Mycket bra initiativ! Besök bloggen.
Boken 14 år till salu är den sanna historien om hur en ung och på ytan helt normal och välanpassad svensk tjej dras in i sexhandel utan att omvärlden märker någonting. Och om hennes väg tillbaka.
Till hösten startar en kurs om barnsexhandel vid Örebro Universitet. Kursen är unik i sitt slag och ger grundläggande kunskaper om bland annat orsaker och drivkrafter. Fokus är specifikt barnsexturism, barnpornografi och människohandel med barn i sexuella syften.
Kursen riktar sig både till personer som direkt berörs av kunskapen i sitt arbete, men också de som önskar mer kunskap i största allmänhet.
Besök Örebro Universitet för mer information!
Tidningen Omvärlden skriver om kändistrenden bland organisationer:
”Hjälporganisationerna är beroende av medieuppmärksamhet. Det är kändisarna med. Frågan är om samarbetet sätter fokus på sakfrågorna – eller avleder det.”
Bland kända personer nämns ECPATs ambassadör Kjell Bergqvist som hjälper ECPAT att föra ut frågorna i offentliga sammanhang. Läs Omvärldens artikel här.
Kjell Bergqvist har tidigare skrivit här på bloggen.
