Det var tungt när det begav sig för alla oss som kämpade i motvind för att få igenom en lag om straff för enbart innehav av barnpornografi. Trots att det borde ha varit en uppenbar självklarhet för barnens skull, var det många som kraftfullt kämpade emot. När nu ett förslag är i antågande om att också göra det straffbart att titta på barnpornografi känns det helt rätt.
Utsatta barn behöver allt skydd i världen. Och även om det sannolikt kan väntas bli svårt att lagföra alla som olagligen ”bara tittar” på barnpornografiska bilder, är det en viktig markering från lagstiftarens sida för att främja barnens intressen och stärka deras berättigade krav på integritet. Därtill förhindrar den föreslagna lagstiftningen en del problemfyllda gränsdragningar vid ”tittning” på nätet utan nedladdning.
Och vem skulle vilja gå emot förslaget nu när insikterna om barnens skyddsbehov är så mycket starkare? Inte jag och inte du i alla fall. Förhoppningsvis inga andra heller.
Sven-Erik Alhem är före detta överåklagare men arbetar numera som samhällsdebattör och expertkommentator åt media. Mer av Sven-Erik Alhem kan läsas på www.svenerikalhem.se.
Ett viktigt steg har nu tagits för att öka skyddet av barn mot att utnyttjas sexuellt: regeringen har underställt lagrådet ett förslag till ny reglering av barnpornografibrott. Vad som än må anföras i form av oro för att vi vuxna ska få vår yttrande- och informationsfrihet begränsad är den uppenbara verkligheten den, att det allt oftare är efterfrågan på barnpornografiska bilder och filmer som triggar människor att utsätta barn för sexuella övergrepp.
Nu får vi se vad de höga juristerna i lagrådet kommer fram till. Vi får innerligt hoppas att de delar regeringens uppfattning och inser att det som bekymrar JK i dennes remissvar, att personer kan låta bli att söka efter laglig vuxenpornografi av rädsla för att få del av barnpornografiskt material, väger lätt i jämförelse med behovet att skydda barn mot sexuella övergrepp.
Det är viktigt att förstå att kampen mot barnpornografi är en kamp mot sexuella övergrepp på barn, inte ett moraliserande. Här som alltid är det mot marknaden man måste slå för att minska själva företeelsen – i detta fall sexualbrott mot barn. Barnpornografikonsumtionen är just en marknad för sexualbrott mot barn. Så har vi länge sett på det när det gällt att skydda äganderätten till egendom: genom skärpning av häleribrottet har vi försvårat för tjuvar att få avsättning för stöldgods och därmed har incitamenten att stjäla minskat. Att barns hälsa, säkerhet och trygghet skulle vara mindre viktig än våra materiella tillgångar är det förhoppningsvis få som idag menar.
Det man nu föreslår är framför allt två ting. Dels ska regleringen anpassas till den tekniska utvecklingen, som gjort det möjligt att konsumera barnpornografi utan att ladda ner bilderna. Dels ska man rätta till det som visade sig vara ett felgrepp – om än välmenat – när lagen kom till 1999, nämligen hur man anger att alla som är barn enligt FN:s barnkonvention ska vara skyddade. För att säkra att man skulle kunna döma även i fall där barnet inte kunnat identifieras och dess ålder därför inte kunnat fastställas beskrivs nu ”barn” i detta sammanhang som ”en person vars pubertetsutveckling inte är fullbordad eller som, när det framgår av bilden och omständigheterna kring den, är under 18 år.” I ett rättsfall, NJA 2005 s. 80, ogillade HD åtalet mot en man som fotograferat flickor under 18 år och känt till deras ålder därför att deras pubertetsutveckling var avslutad och det inte gick att av bilderna eller omständigheter kring dem att för en utomstående betraktare bedöma åldern. Att se det som tillräckligt att barnens faktiska ålder var klarlagd och att gärningsmannen hade känt till den ansåg HD strida mot tankarna bakom lagrummets konstruktion.
Vi är många som undrat hur HD kunde komma fram till en sådan bedömning. Tankarna bakom lagbudets tillkomst och konstruktion var att skydda alla som är barn enligt barnkonventionen, naturligtvis med vanliga krav på bevisning om uppsåt hos gärningsmannen. Nu, ett halvt decennium senare, finns äntligen ett förslag till en konstruktion som verkligen ska motsvara tankarna bakom tillkomsten av barnpornografibrottet, sådant vår riksdag avsåg att det skulle fungera när det lyfts ut ur grundlagen och gjorts till ett vanligt brottsbalksbrott. Må nu inte de höga juristerna finna ännu fler hakar som hindrar oss att ge barn – inte minst i länder långt bort från oss – ett fullgott lagskydd mot att utnyttjas för vuxnas profithunger och utsättas först för sexuella övergrepp och sedan för livslång exponering och bruk som sexuella stimuli.
Just åldersangivelsen i lagen anses kräva en grundlagsändring. Det kan ifrågasättas om detta verkligen är en riktig bedömning, eftersom riksdagen genom 1999 års lagstiftning måste anses ha lyft ut hela komplexet barnpornografi från grundlagens skyddsområde. Nu snabbar regeringen dock på och möjliggör ett beslut i riksdagen i tid före nästa riksdagsval, så att lagen i den delen kan ändras genom ett likalydande beslut av den nya riksdagen och träda i kraft den 1 januari 2011. Uppdateringen till dagens teknik för att komma åt barnpornografi på nätet är tänkt att träda ikraft den 1 juli 2010.
Säkert kommer många ilskna röster att åter höras mot den här lagstiftningen. Men kanske kan man hoppas att också de som inte anser barnens intresse av skydd tillräckligt tungt vägande för några hinder för vuxnas frihet på nätet kan se en annan problematik, som vi idag vet mycket om. Det är inte, som en gång Barnpornografiutredningen menade, ”en liten grupp gravt sjuka män” som konsumerar barnpornografi. Det är ofta människor med av någon anledning svaga skyddsmekanismer som fastnar i konsumtion efter att mera av en slump ha kommit in på dessa sidor. Det fungerar som annat beroende, blir till ett stegrande missbruk som vederbörande har svårt att ta sig ur på egen hand. Att efter en upptäckt och en lagföring få möjlighet att bryta den här onda cirkeln är enbart positivt. Hjälp finns att få, men den behöver utvcklas och göras tillgänglig över hela landet. Att våra domstolar skulle vara beredda att sänka beviskraven när det gäller uppsåt och i övrigt vid den här typen av brottsmisstankar finns säkert ingen anledning att befara. Beviskraven vid alla typer av sexualbrott är, därom råder ingen tvekan, mycket höga i svenska domstolar idag.
Så bravo, regeringen! Nu hoppas vi på lagråd, riksdagsutskott och riksdag. Det här är ett viktigt och nödvändigt steg i den kamp mot företeelsen barnpornografi som förvisso inte därmed kommer att vara vunnen.
Madeleine Leijonhufvud är professor emerita i straffrätt vid Stockholms universitet. Hon har bl a deltagit i utredningsarbete om ett kvinnofridsbrott och om kriminalisering av köp av sexuella tjänster.
