Min egen lilla reflektion är, sedan jag läst domen, följande. Kommer det någonsin att vara möjligt för en ung förståndshandikappad människa att få sin rätt tillgodosedd i en svensk domstolsprocess? Eller är det bara intelligenta, vältaliga och slipade målsägande som fortsättningsvis ska ha en chans att hävda sina rättigheter med de krav som uppenbarligen ställs? Jag ska inte här döma i saken. Ställer bara frågan. Men jag vill mot bakgrund av den kritik mot förhören med flickan under förundersökningen, som hovrätten tagit upp, aktualisera något som uppenbarligen måste förstärkas.

Utan att jag själv haft möjlighet att bedöma kvaliteten på förundersökningen i detta enskilda fall, måste vi generellt säkerställa en kompetens hos de förhörsledare som håller förhör med personer som – i ett eller annat avseende – avviker från domstolarnas ”idealbevispersoner”, vilka minns allt och kan återge vad de varit med om precis så som högsta domstolen nyligen funnit att det kan krävas av dem. Om förhören med alla dem som inte platsar in i klass A bland bevispersoner hålls under de mest gynnsamma betingelserna av särskilt utbildade och kompetenta förhörsledare, kanske också dessa människor har en chans att få rätt när de har rätt. Då kanske följande avsnitt i hovrättens domskäl (s 25 i mål B 2917 –10 och B 3184 -10 från den 18 februari 2011) hade haft en annan och för målsäganden förmånligare lydelse.

”Som tingsrätten antecknat har målsäganden inte vid något av förhören lämnat en spontan och sammanhållen berättelse och hon har inte lämnat annat än i princip detaljlösa beskrivningar av de sexualhandlingar hon påstår att hon varit inblandad i. Det förekommer i förhören också motstridiga och uppenbart felaktiga uppgifter. Slutsatsen av vad som här antecknats om målsägandens person och hennes varierande vilja att medverka vid förhören, sättet att bedriva förhören med henne under förundersökningen samt bristerna i de uppgifter som hon faktiskt lämnat måste bli att målsägandens påståenden i ett trovärdighets- och tillförlitlighetsperspektiv måste bedömas med utomordentlig försiktighet.”

Så långt alltså ett direkt citat från hovrättens domskäl. Det finns fler ifrågasättanden beträffande förhören med flickan i domen.
Alltså: om hovrätten har rätt i sin kritik mot förhörsmetoderna m m, måste en skärpning ske omgående. Det får inte bara vara brottsoffer i klassen A som ska ha en chans att komma till tals under ett straffrättsligt förfarande.
 
Sven-Erik Alhem
www.svenerikalhem.se
 
Anm: Sven-Erik Alhem är samhällsdebattör och tidigare överåklagare. Sven-Erik Alhem är numera även ordförande i Brottsofferjourernas Riksförbund.

Åtskilliga förbättringar i lagstiftningen har i efterhand tillkommit som gynnat barnens utsatta ställning. En viktig sådan tillkommande lagstiftning den 1 juli  2009 har medfört att det numera är straffbart att som vuxen söka kontakt med barn under 15 år i sexuellt syfte. Kallas vanligtvis gromning eller grooming.

Barn är särskilt utsatta vid nätkontakter, eftersom kontakten åtminstone inledningsvis kan ge sken av att vara med någon jämnårig. Straffet för gromning är böter eller fängelse i högst ett år. Under de första sex månaderna har enligt polisen ”bara” hundratalet anmälningar gjorts, av vilka en del också kan vara felaktiga.

Lagen är viktig oavsett antalet anmälningar och lagföringar. Den drar upp klara gränslinjer och markerar barnens integritet och vuxnas ansvar. Och även om påföljden möjligen inte uppfattas som särskilt kännbar och antalet lagföringar troligen blir förhållandevis få, är lagen likväl effektfull.

Redan risken att råka ut för en förundersökning rörande ett så känsligt brottsområde, tror jag nämligen avhåller åtskilliga som annars skulle kunna lockas pröva. Den erfarenheten finns efter kriminaliseringen av sexköp. Och jag är som sagt övertygad om att detta gäller också denna typen av kontakter med barn. Det är bra för barnen. Liksom för oss andra.

Sven-Erik Alhem är före detta överåklagare men arbetar numera som samhällsdebattör och expertkommentator åt media. Mer av Sven-Erik Alhem kan läsas på www.svenerikalhem.se.

Utsatta barn behöver allt skydd i världen. Och även om det sannolikt kan väntas bli svårt att lagföra alla som olagligen ”bara tittar” på barnpornografiska bilder, är det en viktig markering från lagstiftarens sida för att främja barnens intressen och stärka deras berättigade krav på integritet. Därtill förhindrar den föreslagna lagstiftningen en del problemfyllda gränsdragningar vid ”tittning” på nätet utan nedladdning.

Och vem skulle vilja gå emot förslaget nu när insikterna om barnens skyddsbehov är så mycket starkare? Inte jag och inte du i alla fall. Förhoppningsvis inga andra heller.

Sven-Erik Alhem är före detta överåklagare men arbetar numera som samhällsdebattör och expertkommentator åt media. Mer av Sven-Erik Alhem kan läsas på www.svenerikalhem.se.

Men – som bekant – det är bättre sent än aldrig, och när det gäller att tillvarata barnens skyddsintressen kan kampen aldrig upphöra. Det finns alltid mer att göra.

Läs även: Lag mot grooming kan få avskräckande effekt.

Sven-Erik Alhem är före detta överåklagare men arbetar numera som samhällsdebattör och expertkommentator åt media. Mer av Sven-Erik Alhem kan läsas på www.svenerikalhem.se.

Utan att på något sätt vilja förhäva mig kan det vara av visst intresse att veta lite mer om hur hela frågan aktualiserades och hur lång tid som hunnit förflyta innan lagstiftningsfrågan nu har tagit fart. Alldeles i början av 2005 träffades en entusiastisk ”nätspanare” och tillskyndare av barnens skyddsbehov vid namn Mats Andersson som företrädare för det egna företaget Netscan och jag i Malmö.

Mats Andersson berättade ingående för mig om de erfarenheter han gjort under sina regelbundna nätspaningar och visade mig också konkret vad som hände på nätet. Han hade vid väldigt många tillfällen kunnat konstatera att ett stort antal vuxna, företrädesvis män, ständigt var beredda att på nätet söka kontakter med barn, oftast unga flickor, där målet för den vuxne uppenbarligen var att skapa en senare möjlighet till sexuell kontakt.

Mötet mellan oss resulterade i att jag insåg behovet av en kompletterande lagstiftning som inte minst på ett tidigt stadium skulle verka avskräckande för vuxna att ens söka kontakt med barn med dessa oacceptabla avsikter. Jag skrev därför omedelbart till Riksåklagaren och uppmärksamade honom på vad Mats Andersson och jag diskuterat.

Därefter har det förflutit lång tid med många utrednings- och genomlysningsfaser innan regeringen nu äntligen har kommit med den aktuella lagrådsremissen. Att den föreslagna lagstiftningen behövs är uppenbart. Den kommer – precis som sexköpslagen när den infördes – att verka främst avskräckande. Vem kommer att vilja riskera hamna i en brottsutredning som syftar till att klarlägga om kontakt förekommit med barn i sexuellt syfte? Och den avskräckande effekten kommer att vara bra för barnens skydd mot förrädiska kontaktförsök från vuxna med ej rumsrena bakomliggande, men inte för barnen synliga avsikter.

Sven-Erik Alhem är före detta överåklagare men arbetar numera som samhällsdebattör och expertkommentator åt media. Mer av Sven-Erik Alhem kan läsas på www.svenerikalhem.se.

Inspiration från brittiska brottsbekämpande myndigheter är att rekommendera. Där har nyligen ett samarbete mellan brittisk och thailändsk polis lett till att två brittiska medborgare kunnat gripas misstänkta för övergrepp mot barn i Thailand.

Särskilt glädjande är att ta del av ett uttalande i positiv framåtsyftande anda med klar brittisk accent: ”The U.K. and Thailand may have different legal systems and law enforcement practices, but we share a clear, joint commitment: to prevent harm to children.” Så klart och så självklart.

I Sverige hörs också många vackra ord om vikten av samarbete i alla möjliga former för att komma till rätta med problemen. Lite mer av handling vore på sin plats. Om jag får be. Eller, kanske, för att få internationell genomslagskraft: more action, please.

Sven-Erik Alhem är före detta överåklagare men arbetar numera som samhällsdebattör och expertkommentator åt media. Mer av Sven-Erik Alhem kan läsas på www.svenerikalhem.se.

Under rubriken ”Efterord” läser jag följande:

Över huvud taget kan man inte komma ifrån intrycket att sexualbrott mot barn – trots att ”alla” anser att det rör sig om vidriga brott – inte är någon prioriterad brottstyp i Sverige. Inställningen från brottsutredande myndigheter i Sverige är ofta att det för svårt att nå resultat i dessa fall. Rör det sig också om barn utomlands framstår utredningsläget i regel som helt hopplöst och man ger upp innan man börjat. Till viss del handlar denna pessimism om att man inte anser sig ha resurser att utreda på ett meningsfullt sätt, att utredningar som ska genomföras i internationellt samarbete blir för tungrodda och tar för lång tid.

I slutet av år 2008! Är det konstigt att man behöver torka svetten ur pannan av resignation och besvikelse! Hade jag fått höra i början av 1990-talet när jag själv drev en utredning och sedermera ett åtal mot den s.k. ”66-åringen” i Stockholm för sexuella övergrepp mot en ung thailändsk pojke i dennes hemland hur trögt motsvarande utredningar skulle hanteras långt framåt i tiden, skulle jag inte ha trott att det skulle vara möjligt. Den Diesenska utredningen utgör i högsta grad en dyster läsning.

Varför denna utredningspessimism och bristande ”go” i utredningsapparaten? Varför denna negativa anda av ”nä, det går inte, det blir inget av ändå”? Det är mer av den nya Obama-andan ”Yes we can!” som erfordras. Det räcker inte med alla vackra ord från justitieministrar och andra om betydelsen av ett ökat internationellt samarbete.

I hur många tal eller anföranden har vi inte hört sådana allmänna uttalande? Det är vanligt hederligt och träget polis- och åklagararbete som krävs. Här hemma och i utlandet. Och det är inte gratis! Det är klart att det kostar. Ihärdighet och envishet behövs. På detta område som på så många andra eftersatta brottsområden. Och det behövs uppmärksamhet. Negativ och positiv. Båda är pådrivande. Och nålar i konservativa häckar behövs lite här och där. Både i Sverige och i många andra länder. För det gäller att inte låta de konservativa krafterna vinna. För då blir ingenting gjort. Det förlorar de sexuellt utnyttjade barnen på. Låt oss gå till samfällt angrepp mot förövarna!

Sven-Erik Alhem är före detta överåklagare men arbetar numera som samhällsdebattör och expertkommentator åt media. Mer av Sven-Erik Alhem kan läsas på www.svenerikalhem.se.