Blogg

EN BLOGG OM BARNSEXHANDEL

av ECPAT Sverige

Arkiv

Lars Arrhenius – ny ordförande för ECPAT Sverige

Lars Arrhenius - ordförande för ECPAT

Igår onsdag valde årsmötet en ny ordförande för ECPAT Sverige i form av Lars Arrhenius, Barn- och elevombud vid Skolinspektionen. Han ersätter därmed Pierre Schori som till sommaren tillträder en gästprofessur vid Adelphi University i New York.

Läs ECPATs pressmeddelande.

0
Kategorier:

Debatt om barnpornografi i SVTs morgonsoffa

Under morgonen diskuterade Björn Sällström från Rikskriminalpolisen och Anders Persson från Interpol problemet att polisen inte hinner granska all barnpornografi som beslagtas. Se inslaget.

0
Kategorier:

Från Ziar till en madrass i Staffanstorp

När Maria Kalocajova går på gatan konkurrerar hon med trettonåriga flickor. Barnsexhandeln sker helt öppet i slovakiska Ziar. I mitten av mars föll den tredje traffickingdomen i Skåne. Sydsvenskan berättar om sjuttonåriga Sáras resa från den romska slummen till en madrass i Staffanstorp.

Läs artikeln: Från Ziar till en madrass i Staffanstorp.

#RÄTTSFALL
0
Kategorier:

Bli en schyst resenär

ECPAT ingår i nätverket Schyst Resande tillsammans med fem andra organisationer. Tillsammans vill vi skapa debatt om turismens baksidor. På sajten www.schystresande.se finns tips för schysta resenärer, lärarhandledning om hållbar turism, kommande arrangemang och annat intressant. Gå in och ta en titt!

Schyst Resande finns numera även på Facebook.

#SCHYST RESANDE
0
Kategorier:

14 år till salu

Jag vill inte minnas händerna, ögonen eller slagen. Inte dimman och ångesten. Bundna händer. Trasiga flaskor och vassa knivar.

Och efteråt. Efteråt. Blodet på lakanet. Skärsåren. Blåmärkena på halsen.

Jag sprang barfota i snön på nätterna den vintern. Jag tände eldar vid vattnet och brände sedlar. Försökte kväva de skrik som aldrig tystnade.

Alla telefonnummer i den svarta boken som jag alltid sov med under kudden. För att jag aldrig skulle inbilla mig att jag var värd något.

Ett samtal. Smutsiga pengar på byrån som fick skapa nattens ångesteld vid vattnet.

Utan ert våld orkade jag inte existera.

Så skriver Tessan själv i min bok 14 år till salu, den sanna svenska historien om den helt vanliga småstadstjejen som bara var barn när hon började sälja sex för att dämpa sin ångest. Hon hade engagerade föräldrar och fina syskon. Hon var duktig i skolan och älskade att vara i stallet. Men så en dag blev hon våldtagen av en kille från skolan - och då rasade allt. Med hjälp av Internet öppnades en helt ny värld. En värld av självdestruktivitet. Konsten att förstöra sig själv. Insidan var ju redan så trasig.

Tessan var 16 år när vi träffades första gången. Liten. Smal. Späd. Men full av ord som berättade vad männen gjorde med henne. Med galgar. Med trasiga flaskor. Med kränkande ord.

När min bok 14 år till salu släpptes för ett och ett halvt år sedan var det som att lyfta på locket till en popcornkastrull. Mailen rasade in. Tjejer och killar ville berätta samma historia som Tessan. Jag vågar inte tänka på hur stort mörkertalet är. De som inte vågar skriva till en främmande journalist.

Många vågar inte prata med någon. Inte föräldrar. Inte skolan. Inte socialtjänsten eller BUP. En del vittnar om att de inte blivit trodda hos polisen. Att de fortfarande möter skyll-er-själva-attityden. Att en anmälan fortfarande tar mer än det ger.

Ett av mailen lyder så här: Jag vet inte egentligen varför jag skriver, kanske för att det gör så ont att bära det ensam, skammen.

När jag igår läste ut 14 år till salu låg jag och grät i två timmar. Jag har aldrig tagit betalt för vad männen gjort mot mig, men jag kunde ändå känna igen skammen, smutsigheten, tvånget som beskrevs i boken.

När jag var 4 år blev jag sexuellt utnyttjad första gången. När jag var 14 hände det igen fast med en annan person. Efter det spårade det ur helt. I åtta år har jag varit "den roliga slampan", hon männen ringer mitt i natten och ber komma över, hon som klär på sig, sätter sig i en nattbuss till andra sidan stan för att dom ska få göra vad dom vill med hennes kropp. Hon som åker hem några timmar senare med blåmärken och den där enorma klumpen i halsen.

Jag vet inte hur jag ska sluta. När jag är med dom så är jag i alla fall någon, inte någon som jag vill vara men jag är någon. Jag vet inte vem jag är utan alla män, jag vet inte vart jag ska göra av ångesten eller tomheten.

Vi vuxna har ett ansvar att vara uppmärksamma. Som förälder märker jag själv hur viktigt det är med den så kallade egna tiden. Men när den egna tiden resulterar i att det är bekvämt att låta barnet sitta framför datorn själv utan att man har koll är det fel. Allt för många barn får friheter som de inte klarar av. I en värld de vuxna inte klarar av.

Vi måste lyfta upp problemet, synliggöra det och berätta att det är så oändligt mycket vanligare än vi inser. I alla samhällsklasser. Det är vi vuxna som måste ta bort deras skam - och vi måste göra det nu!

Caroline Engvall

Caroline Engvall, 32 år. Journalist för svenska dagstidningar och magasin. Författare till den omtalade boken 14 år till salu. Bor i Stockholm med make och 1,5-årig son. Läs mer på blogg.aftonbladet.se/14artillsalu.

0
Kategorier:

SPRID MER KUNSKAP

Genom att gilla och dela vår sida och våra inlägg i sociala medier hjälper du oss att få fler att se brottsligheten vi arbetar mot.

ANMÄL DIG TILL VÅRT NYHETSBREV

Få de senaste nyheterna från oss!