Ingen har väl kunnat undgå debatten den senaste tiden efter det att Facebookgruppen ”Stoppa övergrepp på barn” kapats. Men bortsett från det självklara fördömandet av gärningsmännen och handlingen i sig, vad kan vi lära oss av historien? Och dessa grupper på Facebook och andra ställen; vad betyder de egentligen och hur ska vi förhålla oss till dem.
Jag måste redan här och nu klargöra att det här blogginlägget inte specifikt behandlar ovanstående grupp, personerna bakom gruppen eller turerna kring kapningen, utan skrivs i mer generella termer.
Det är något annat än det som avspeglats i de senaste veckornas debatt som gjort starkast intryck på mig – det är kraften i de sociala medierna. Se bara till nämnda Facebookgrupp ”Stoppa övergrepp på barn”, de lär ha haft 88 000 medlemmar. En imponerande siffra för vilken nationell organisation som helst! Tänk om vi inom den organisationsvärlden bättre lyckades nyttja kraften i dessa grupper.
Ett genomgående problem med grupper på Facebook och andra ställen är nämligen att de allt som oftast saknar tydliga målsättningar, sällan leder till konstruktiva resultat och ofta brister i den översyn man normalt kan begära av sällskap med tiotusentals medlemmar. Grupperna drivs av ärligt och uppriktigt uppsåt, men låt oss inte jämföra dem med traditionella ideella organisationer som dagligen kämpar för sina organisationers syften. Det är inte heller meningen, det vore att jämföra äpplen med päron. Grupperna på Facebook fyller oftast andra syften.
Grupper på Facebook och andra likande ställen lyckas få många anhängare genom att de reflekterar dina åsikter och därmed bygger din identitet. Genom att gå med i en grupp visar man omvärlden vad man står för, men lika mycket handlar det om att visa tillhörighet med individer och kompisar.
På nätet är relationen – inte innehåll – den viktigaste valutan. Summan av dina klubbtillhörigheter på Facebook och andra ställen definierar dig och vem du där. Väldigt sällan leder grupperna till något annat. Ytterst få grupper skapar reell nytta eller leder till några egentliga resultat trots de allra godaste av intentioner.
Ett grundläggande problem är enkelheten i att starta eller gå med i dessa nätgrupper. Det kräver nästan ingenting och är gjort på några få sekunder. Du behöver knappt reflektera över vad gruppen handlar om. Ett enkelt musklick och vips är du med i en ny grupp. Har gruppen ett slagkraftigt namn och medlemmar du kan identifiera dig med så kan det gå ganska snabbt att rekrytera en ansenlig skara medlemmar.
Vad gruppen egentligen handlar om och syftar till det går man sällan till botten med. Ett slags lättviktig klick-demokrati uppstår, där du via ett enkelt klick med musen lägger din röst på frågor du kanske på djupet inte satt dig in i. Och efter några veckor av medlemstillströmning så händer just ingenting. Gruppen går i ide. Jag saknar djupet, reflektionen, den kontinuerliga diskussionen och det dagliga engagemanget. Det blir lätt lösmustasch av allt. Peruk och teatersmink. Så tomt.
Den som grundat gruppen ska dock inte klandras? Tvärtom. Men de kan behöva hjälp att ta gruppen till nästa nivå, så den leder till konstruktiva resultat. Och det är här vi som jobbar med ideella organisationer måste rannsaka oss själva. Tar vi tillvara på de krafter som alla nätgrupper inom ”våra områden” samlar? Erbjuder vi den konstruktiva förlängning som deras medlemmar söker? Bistår vi med fakta, kommer vi med råd? Väldigt sällan.
Vi skapar istället egna forum, egna grupper, klubbar och bloggsamlingar och undrar sedan varför vi inte får samma respons som ”Facebookamatörerna”. Varför blir inte våra arenor lika populära? Men vi skapar dessa arenor utan den genuina känsla för nya medier som dessa personer har naturligt, uppväxta som de är med bloggsoda i modersmjölken.
Vi borde istället samarbeta med de nätambassadörer som för talan i ”våra frågor”. Se till att stötta och utveckla deras grupper. Bidra med vår unika sakkompetens, vår översyn och ställa våra strukturer till förfogande.
Vi kan se vilken storm en kapad grupp på Facebook leder till. Men imorgon ligger havet stilla och blankt igen. Stormar alternativt stiltje i det nya medielandskapet; är det så vi vill ha det, eller kan vi se till att det ständigt blåser en fräsch bris av konstruktiva vindar? Låt oss tillsammans försöka.
Johan Forsberg arbetar med varumärkesfrågor och medieutveckling och var tidigare informationschef på Lunarstorm. Foto: Per Broman.
Jan M. om 
Rebecka H om 
Arne Roos om