Positivt men samtidigt dystert om barnsexturism

Barn utsätts varje år för övergrepp av svenska turister. Väl tillbaka i Sverige löper gärningsmannen i princip ingen risk att åka fast.

Nyligen deltog jag i ett seminarium om sexuell exploatering av barn i utlandet, så kallad barnsexturism. Som arrangör stod Riksdagens tvärpolitiska barngrupp tillsammans med ECPAT och programmet innehöll ett antal presentationer av poliser, åklagare och politiker. Dock så lyste statssekreteraren från ansvarigt departament med sin frånvaro. Ett tecken på att regeringen inte har den prioritet i denna fråga som man önskar sig?

Den mest uppskattade men samtidigt uppskakande presentationen hölls av Seila Samleang från Kambodja, ett land som under de senaste åren betraktats nästan som ett paradis för pedofiler. När andra länder har gjort det svårare och svårare för barnsexturister har många sökt sig just till Kambodja. Fattigdom och korruption har gjort det lätt och nästintill riskfritt att skaffa sig barn att förgripa sig på, tills nu.

Seila Samleang ansvarar nämligen för en aktionsgrupp, APLE Action pour les enfants, som kämpar mot sexuell exploatering av barn. Hans genomgång av ett stort antal konkreta fall under de senaste åren berörde alla seminariedeltagarna. Han visade hur aktionsgruppen systematiskt bistod i att lagfara förövarna. En verksamhet som har bidragit till åtal mot 74 utlänningar och 58 dömda. Något som säkert har inneburit att flera pedofiler på sistone dragit sig för att åka till Kambodja för att ha sex med barn.

Om Seila Samleangs föredrag faktiskt gav en smula hopp, fler och fler barnsexturister åker fast i Kambodja, så gav övriga svenska presentationer anledning till viss hopplöshet. Poliser och åklagare gav en dyster bild av vilka praktiska möjligheter det finns för att lagfara en svensk barnsexturist. En kombination av låg prioritering men även praktiska hinder gör det nästintill osannolikt att en svensk medborgare skulle dömas för sexuell exploatering av ett barn i ett annat land.

Har man väl klarat sig att komma tillbaka till Sverige verkar det som om det är i princip omöjligt för rättsväsendet att dels genomföra en förundersökning och dels att faktiskt åtala. Det är problem med att vi inte har de nödvändiga avtalen med flertalet länder, poliser och åklagare har svårt att komma igenom andra länders byråkrati och det är svårt att höra barnen som vittnen.

Självfallet är det en utmaning att genomföra en rättsprocess av denna art. Dock framstår det inte som helt omöjligt. En fråga jag ställde mig under seminariet var, varför utlämnar vi inte svenska medborgare till det land där själva övergreppet skett? Då skulle ju själva processen vara väsentligt enklare. Exemplet från Kambodja visar det. Men, det är ju klart, det är säkert omöjligt insåg jag i min politiska naivitet.

Didrik von Seth har mer än 25 års erfarenhet i ledande befattningar inom reseindustrin. Under sin tid i Fritidsresegruppen var han drivande i företagets undertecknade av Uppförandekoden för researrangörer år 1997. Koden, som ställer krav på att researrangören aktivt motverkar barnsexturism, har senare undertecknats av mer än 600 företag runt om i världen och omfattar därmed över 30 miljoner resenärer årligen. Didrik von Seth låg som VD även bakom Resfeber.se’s utveckling till den ledande nätarrangören i Skandinavien. Didrik är sedan våren 2008 ledamot i Ecpat Sveriges styrelse.