Även kvinnliga förövare bör uppmärksammas

Hanna Harnesk är verksam som psykolog vid Skogomeanstalten utanför Göteborg. Där behandlar hon personer som dömts för sexualbrott. I följande text ställer hon sig frågan var de kvinnliga förövarna finns?

En av de stora utmaningarna framöver angående behandling av sexualbrottslingar består bland annat av att utveckla behandlingsprogram för kvinnliga förövare. Idag finns endast ett fåtal dömda kvinnliga förövare på våra anstalter runt om i landet. Även om män rent generellt är mer benägna att agera ut i sexuella våldshandlingar så avspeglar inte antalet dömda kvinnor problematikens omfattning. Vad beror detta på?

Personligen så tänker jag att det handlar om samhällets tabun och en inbyggd svårighet att betrakta en kvinna som sexualförövare. Bilden av den goda modern som en förövare utgör ett brott mot hela vår kultur. Vi vet dock att kvinnor också begår övergrepp. Genom förövares berättelser får vi ibland också kännedom om kvinnliga övergrepp.

Den som utsatts för övergrepp av en kvinna har kanske svårare att se övergreppen som just övergrepp, min erfarenhet är att man oftare benämner dessa i termer av diverse omskrivningar. Likaså kan kvinnor använda sin kvinnlighet på ett mer subtilt sätt för att göra sig skyldig till sexuella gränsöverskridanden. Kan en pojke vara offer för en kvinna?

I incestfamiljer möter vi ibland mödrar som indirekt medverkat till att möjliggöra övergrepp. Hon har kanske tagit med sig två av sina tre barn och lämnat det utsatta barnet ensam med sin far, varje kväll vid samma tidpunkt. Vad bär hon för skuld för faderns övergrepp på barnet?

Barn som utsätts för övergrepp inom den egna familjen är en verklighet så grym att vi helst vill blunda för den. Men här behöver vi öppna våra ögon, vi behöver börja tala om problemen och bryta den kultur av tystnad som präglar brottsligheten. Dessa barn måste få ökade möjligheter att berätta om sina trauman, skolpersonal bör få stöd i att uppmärksamma barnens utsatthet. Rättsapparaten måste möjliggöra att förövare fälls genom att ställa adekvata, men samtidigt rimliga krav, på barns berättelser.

Brottet skapar ett inre tomrum hos offret, en känsla av psykologisk ensamhet som är väldigt svår att handskas med. Det kan kännas för offret som om förövaren är den enda på jorden som verkligen förstår. Det är han eller hon man delat ”äcklet” med. Inte sällan kan det också vara en strategi hos förövaren, även om det sker på ett omedvetet plan, att väva in offret i ansvarstagandet och göra han eller henne delaktig i brottsgärningen.

Har barnet svikits av sin mamma genom att hon inte förmår att värna om barnet och kanske tagit förövarens parti så är barnet extra sårbart. Vi har sett att en framkomlig väg har varit att stärka mamman som mor så hon på sikt kan ta en tydligare position och värna om barnets behov och utsatthet. Detta är kanske det svåraste vi tvingas att hantera, barn som utsatts för sexuella övergrepp av sin pappa och som övergivits av sin mamma.

Ett brottsoffer sa till mig en gång ”Att bli utsatt för övergrepp av pappa kan jag idag känna ilska över, även om det tagit mig lång tid, men att mamma svek mig, det är som att bli av med den sista målvakten i livet!”

Hanna Harnesk är legitimerad psykolog och verksam vid Skogomeanstalten utanför Göteborg där hon inom ramen för sitt arbete rehabiliterar sexualbrottsdömda män. På halvtid arbetar hon även på en nationell nivå med handledning och utbildning av behandlingspersonal inom ROS-programmet, ett behandlingsprogram som särskilt vänder sig till män dömda för sexuella övergrepp. Hanna arbetar också med att utveckla kriminalvårdens hantering av kontakt mellan offer och förövare i en verksamhet som heter brottsoffersluss.