Hanna Harnesk är verksam som psykolog vid Skogomeanstalten utanför Göteborg där hon behandlar sexualbrottsdömda. I följande text berättar hon utifrån sina erfarenheter om vård av personer dömda för sexualbrott, däribland övergrepp mot barn.
Sedan ett par år tillbaka arbetar vi inom kriminalvården med ett behandlingsprogram som heter ROS och som står för relation och samlevnadsprogrammet. ROS är ett behandlingsprogram som vänder sig till män dömda för sexuella övergrepp mot vuxna och barn. Behandlingen bygger på att reducera risken för nya övergrepp och minimera antalet potentiellt nya offer. I enlighet med vårt uppdrag skall vi prioritera de personer som bedömts ha högst risk för återfall i brott vad det gäller behandlingsinsatser.
Många av våra dömda har stora svårigheter vad det gäller nära och djupare relationer. De flesta har haft någon eller några väldigt svåra upplevelser i nära relation, inte minst genom uppväxten. Vad vi rustas med för erfarenheter i barndomen har en avgörande betydelse för hur vi senare i livet manövrerar oss i relation till andra. De tidiga relationerna blir en sorts karta och kompass för senare relationer.
Ofta har också de dömda stora svårigheter att hantera känslor. Det kan handla om känslor av sorg, depression, ensamhet, skam, aggression och vanmakt, känslor som ofta är tätt sammanflätade med sexuella övergrepp. Genom att rannsaka hur man handskats med dessa känslor och undanröja hinder för nya strategier, så kan vi stärka förövarens möjligheter att finna bättre och nya sätt att hantera sitt inre känsloliv som inte leder till sexuella övergrepp.
Hur lyckas vi då med denna uppgift? Är det någon ide att arbeta med sexualbrottsdömda? Behandling av sexualbrottsdömda inom kriminalvården har en relativt lång historia, däremot har forskningsinsatserna och forskningsmöjligheterna varit mer begränsade. Svensk forskning på området har dock påbörjats och tills vi ser resultaten av vår egen forskning kan vi blicka utåt på ett antal större internationella metastudier. De visar tydligt på vikten av att arbeta med denna grupp dömda utifrån metoder som särskilt vänder sig mot riskfaktorer och de specifika problemområden som är kända vad det gäller sexualbrott.
Risken för övergrepp kan alltså radikalt minska om man erbjuder adekvata behandlingsinsatser. Om man förstår och har insikt i vad det faktiskt innebär för en människa att utsättas för sexuellt våld så är varje förövare som inte återfaller, varje procent som minskas genom behandlingsinsatser och varje barn som slipper utstå sexuellt kränkande handlingar värt vårt arbete. Det perspektivet bör prägla våra insatser generellt i samhället vad det gäller hantering av sexualbrott, förövaren och hans offer.
Det är så lätt att falla hän till att skandera ”lås och släng nyckeln!” men när skall vi bryta ondskans spiral? Kan vi kosta på oss att låta primitiva känslor styra hur vi ser på sexualbrottet och sexualförövaren när vi har kunskap om problematikens komplexitet och dess svårigheter? Det är så enkelt att känna avsky när vi tar del av ett oskyldigt barns lidande.
Jag fick själv vid tillfälle ta del av polisens bilder av barn som utsatts för sexuellt vidriga handlingar. Jag känner en obeskrivlig sorg över barnens ofattbara lidande och undrar naturligtvis hur livet kommer att bli längre fram för barnen. Men genom att känna sorg för barnens situation kan jag också bli stärkt i att vi måste arbeta på det sätt vi gör inom kriminalvården och stärka våra insatser mot målgruppen för att skona, inte minst barn i riskzonerna.
Hanna Harnesk är legitimerad psykolog och verksam vid Skogomeanstalten utanför Göteborg där hon inom ramen för sitt arbete rehabiliterar sexualbrottsdömda män. På halvtid arbetar hon även på en nationell nivå med handledning och utbildning av behandlingspersonal inom ROS-programmet, ett behandlingsprogram som särskilt vänder sig till män dömda för sexuella övergrepp. Hanna arbetar också med att utveckla kriminalvårdens hantering av kontakt mellan offer och förövare i en verksamhet som heter brottsoffersluss.
Jan M. om 
Rebecka H om 
Arne Roos om
Det finns bara en behandlingsform av pedofiler och den inbegriper en styck skalpell och ett styck könsorgan, att de 2 ska mötas inser även du den dag då en närstående eller för min del, vilket barn som helst drabbas av den fruktansvärda händelsen som en pedofil beteknar såsom \\
Kommentar till Rogers inlägg.
Sexuella övergrepp mot barn innebär ofta ett livslångt lidande för den som utsätts. Om övergreppen dessutom är begångna av en närstående skadas tilliten till vuxna på ett förödande sätt. Detta genom att den som är satt att skydda och värna om barnets intressen, och alltid skall se till barnets bästa, medverkar till att barnet i stället far illa.
I de fall då kriminalvården medverkar till att ett offer och gärningsman möts sker detta alltid på offrets premisser och utifrån offrets önskemål om en kontakt med förövaren. Gärningsmannen måste dock besitta en ansvarstagande hållning.
Det är viktigt att påpeka att kriminalvården inte sammanför brottsoffer och förövare, utan i det fall då detta sker handlar det oftast om brottsoffer som är utsatta av en närstående, en person som betytt och /eller betyder mycket för offret och där det kanske är av rehabiliterande vikt för brottsoffret att få möta sin förövare och ställa vissa frågor eller berätta om hur han eller hon påverkats av övergreppen.
Ibland kan det handla om en kvinna som vill ha hjälp att lämna en förövare och en relation som varit mycket destruktiv under många år. Det handlar om att ta ett helhetsgrepp om problematiken och se till att dömda intagna inte får möjlighet att ånyo utsätta sitt offer genom telefonkontakt från anstalten eller i fängelsets besöksrum. Ibland är det som inte fruktbart för brottsoffret att möta förövaren för att han helt enkelt inte förmår att ta ansvar för vad han utsatt offret för och då avslås all kontakt.
Många utsatta personer vittnar dock om att det innebar en lättnad att få möta gärningsmannen under hans tid på anstalten eftersom muren kan skydda offret och att stöd finns att tillgå i form av tillgänglig personal.
Jag tolkar ordvalet i ovanstående kommentar som ett uttryck för de starka känslor denna brottslighet väcker hos var och en. Att kastrera, avrätta, kasta nyckel osv kan tyckas vara en enkel lösning på detta oerhört komplexa problem. Men det är det inte, vem tar ansvar för ett sådant rättssystem?
Personligen är jag glad att jag lever i ett land med en civilisera rättsskipning, även vad det gäller denna svåra brottslighet som väcker starka känslor. Det är dock av avgörande betydelse att vi främjar möjligheterna för förövaren att ta ansvar för sin brottsliga gärning och motiverar honom till behandling, inte minst ur ett brottsofferperspektiv.
Flera internationella studier visar på vikten av att erbjuda adekvat och sexualbrottsspecifik behandling för målgruppen i syfte att sänka risken för återfall och minimera antal potentiellt nya offer.
//Hanna Harnesk
\\\”Sänka risken”??? Hva med å fjerne risikoen totalt sett? Ja, gi dem behandling, men slipp dem ikke ut i samfunnet igjen…
Mange studier viser at overgripere får återfall… Ønsker vi et samfunn der overgriperne til en hver tid skal beskyttes – eller skal ofre og resten av befolkningen kunne kjenne seg trygge?
Jeg tror ikke på et samfunn preget av ”an eye for an eye-mentalitet”… men jeg tror heller ikke på et samfunn der ”dogooders” får styre…
Hur gör man som gärningsman när man hängs ut på nätet och förhindras att få en anställning och ändå tvingas att försöka att försörja sig? Socialtjänsten har i sina krav att man måste söka jobb och detta jobbsökande leder ofta bara till att det blir känt där oxå att man e dömd.
Varför kan jag inte få stöd och hjälp?
Hej,
Att sexualbrottsdömda hängs ut på nätet med bild och bostadsadress kan vi inte göra mycket åt. Jag kan förstå att det kan finnas ett intresse av att veta var en människa bor och finns som har begått övergrepp på exempelvis ett barn. Detta utifrån rädslan att det kan komma nära min egen familj och mina egna barn. Det är begripligt. Om vi däremot betraktar saken ur ett återfallspreventivt hänseende så menar jag, och flera med mig, att det är förkastligt att hänga ut dömda förövare på nätet, och helt kontraproduktivt.
Vi skall tillsammans genom samhällets olika instanser självfallet försöka bidra till att övergrepp på nya offer förhindras och att den som är dömd och avtjänat sitt straff kan återgå till samhället som ”en god medborgare”, leva ett liv som inte innefattar att skada andra, betala skatt och skadestånd till brottsoffer. För det behöver den dömde kunna komma in i arbete, som också kan leda till en social gemenskap som är viktig.
För arbete med barn krävs idag att den sökande kan uppvisa ett utdrag ur brottsregistret. Det är bra. En person som har sin sexuella läggning riktad mot barn kan komma att söka sig till arbete där han kommer i kontakt med barn. Då är skadan kanske redan skedd.
En kontroll i brottsregistret kanske inte förhindrar övergrepp på barn, men blir en ”kontrollinstans” som är nödvändig, men också acceptabel utifrån integritetshänseende. Alla som är föräldrar måste kunna lita på att dagis och skola är trygga platser för barn. Vi lämnar det viktigaste vi har, våra barn, i händerna på andra och då måste vi kunna lita på systemet så långt det går.
Jag ser inte en motsättning egentligen i att försöka skapa kontrollsystem samtidigt som vi måste möjliggöra för dömda att återgå till samhället, inte minst ur ett brottsofferperspektiv. Är man en gång dömd för övergrepp mot barn så kanske man får lära sig att stå ut med vissa saker. Till exempel att bli kontaktad av polisen om det sker nya brott mot barn där det finns anledning att kolla upp tidigare dömda. Det behöver inte omkullkasta en f d intagens liv. Däremot måste samhället göra det möjligt för en tidigare dömd att få ”en plats” och kunna försörja sig och betala skatt.
Jag undrar vad du som skriver tycker är det största problemet; att du känner dig tvingad att söka arbete eller är rädd för att bli avslöjad och kränkt och därmed inte kunna försörja dig? Det är uppenbart att du är i behov av hjälp och stöd, finns det någon runt omkring dig som kan hjälpa dig? Kanske en kontakt på frivården? Socialtjänsten?
Min erfarenhet av kontakt med flera f d sexualbrottsdömda är att tiden vid frigivning är mycket svår och att tillvaron präglas av mycket rädslor. För de flesta ordnar dock livet upp sig, för vissa blir det dessutom till det bättre. Men den egna styrkan och tillgången på stöd är givetvis av avgörande betydelse. Att bryta social isolering och känslomässig ensamhet runt brottsligheten är viktigt för att den f d dömde skall kunna leva ett gott liv som inte innebär nya brott.
//Hanna Harnesk
Hej!
Människor som Roger tycks inte inse att de själva bidrar till att skapa ett sämre, mer aggressivt samhälle.
Hej Hanna,
såg dej på TV idag, kunskapskanalen, 23/6-10. Jag satt som fastklistrad. Du är så enormt duktig. Som du uttryckte dej, kan ingen missförstå ett enda ord. Jag har själv läst mängder, Freud, Crafoord, M Klein osv, och dom här inre objekten, referensramarna, det bara är så, dom styr människor.
Jag fastnade också för detta med att pappor som slår, misshandlar och våldtar mammor, ska ges umgänge med sina barn, det har jag alltid tyckt var fel och en märklig utveckling. Det är som att fortsätta misshandla barnet. Så rädd ett barn kan vara inombords och vet att det inte har någon talan och har dessutom inte tillräckligt med ord att förklara sina känslor och upplevelser. Jag tycker allvarligt talat att dessa pappor i stort sett har förverkat sin rätt som förälder, tills barnen är vuxna och ”teraperade” och kan ta egna beslut.
Det var så himla bra det du sa, hela föreläsningen, så jag vill bara tacka och säga Grattis.