Uppdaterad lag mot barnpornografi borde inte kräva grundlagsändring

Vi väntar ännu på att regeringen ska genomföra de skärpningar av barnpornografibrottet som föreslogs i betänkandet SOU 2007:54 Barnet i fokus – en skärpt lagstiftning mot barnpornografi. Dessvärre ser det ut som om vi måste vänta länge än innan vi får se en av de viktiga förändringar som där föreslogs: den som utsträcker skyddet att gälla alla barn, alltså alla som är under 18 år.

Enligt FN:s barnkonvention är den som är under 18 år ett barn. Men i den gällande straffbestämmelsen om barnpornografibrott definieras barn som en person vars pubertetsutveckling inte är fullbordad eller som, när det framgår av bilden och omständigheterna kring den, är under 18 år. I ett fall ansåg Högsta domstolen sig tvungen att frikänna en man som bevisligen sökt efter och utnyttjat två flickor under 18 år, med motiveringen att deras ålder inte klart framgick om man enbart betraktade de bilder som han tog av dem.

Många barn skyddas alltså inte mot att användas i barnpornografi. Det var illa redan då lagen infördes. Sedan dess har de kränkningar som ett barn utsätts för genom att ha blivit avbildad i pornografisk bild sammantaget blivit allvarligare: pornografiska bilder av barnet kan numera spridas i stor omfattning med användning av Internet till i princip en oändlig mängd personer och risken för att den pornografiska bilden aldrig upphör att cirkulera är betydligt större i dag.

Utredaren menade att straffvärdet av dessa kränkningar är lika högt när det gäller fullt pubertetsutvecklade barn. Hon tillägger att behovet att ge alla barn skydd mot att användas i barnpornografi väger tyngre än de tryck- och yttrandefrihetsrättsliga värdena. Att gå in på den frågan nu är dock inte alls nödvändigt. Den avvägningen är redan gjord, vid 1999 års lagstiftning. Då upphörde, som utredaren själv konstaterar, barnpornografibrottet att vara ett tryck- och yttrandefrihetsbrott.

Men hon vill ändå se den nu aktuella ändringen som en grundlagsfråga. Det är, menar hon, inte helt klart vad som avses med begreppet ”barn” i grundlagarnas undantagsbestämmelser. Därför bör ordet ”barn” i TF respektive YGL bytas ut mot ”en person vars pubertetsutveckling inte är fullbordad eller som är under 18 år.”

Om den här preciseringen anses nödvändig måste vi vänta två år till – över nästa riksdagsval – innan alla barn omfattas av straffskyddet. Det är med förlov sagt att driva respekten för grundlagarna in absurdum. Ingen borde vara okunnig om vad 1999 års reform betydde, alltså att barnpornografihanteringen placerades där den hör hemma, nämligen i brottsbalken, och att kommersen med bilder och filmer tagna genom sexuella övergrepp på barn inte var något som våra grundlagsfäder skulle ha gett skydd – om de hade kunnat ana vart utvecklingen skulle gå.

Kampen för att skydda barn från de alltmer skrämmande och skadebringande uttrycken för en vuxenvärlds psykiska problem har varit kantad av hinder. Här uppställs ännu ett – helt i onödan. En överförsiktig utredare gav ”frihetens” försvarare ett tacksamt argument. Jag vågar inte tro det men hoppas naturligtvis att regeringen ändå till sist tar sitt ansvar och inte dröjer flera år till med att göra vad FN-konventionen kräver av oss.

Madeleine Leijonhufvud är professor emerita i straffrätt vid Stockholms universitet. Hon har bl a deltagit i utredningsarbete om ett kvinnofridsbrott och om kriminalisering av köp av sexuella tjänster.