Varför denna pessimism i utredningsapparaten?

Det känns kusligt och som tiden stått stilla när jag tar del av Christian och Eva Diesens rapport SEXUALBROTT UTOMLANDS (Delrapport från projektet ”Den rättsliga hanteringen av övergrepp mot kvinnor och barn 2005-2008”) som uppmärksammades av Ekot igår.

Under rubriken ”Efterord” läser jag följande:

Över huvud taget kan man inte komma ifrån intrycket att sexualbrott mot barn – trots att ”alla” anser att det rör sig om vidriga brott – inte är någon prioriterad brottstyp i Sverige. Inställningen från brottsutredande myndigheter i Sverige är ofta att det för svårt att nå resultat i dessa fall. Rör det sig också om barn utomlands framstår utredningsläget i regel som helt hopplöst och man ger upp innan man börjat. Till viss del handlar denna pessimism om att man inte anser sig ha resurser att utreda på ett meningsfullt sätt, att utredningar som ska genomföras i internationellt samarbete blir för tungrodda och tar för lång tid.

I slutet av år 2008! Är det konstigt att man behöver torka svetten ur pannan av resignation och besvikelse! Hade jag fått höra i början av 1990-talet när jag själv drev en utredning och sedermera ett åtal mot den s.k. ”66-åringen” i Stockholm för sexuella övergrepp mot en ung thailändsk pojke i dennes hemland hur trögt motsvarande utredningar skulle hanteras långt framåt i tiden, skulle jag inte ha trott att det skulle vara möjligt. Den Diesenska utredningen utgör i högsta grad en dyster läsning.

Varför denna utredningspessimism och bristande ”go” i utredningsapparaten? Varför denna negativa anda av ”nä, det går inte, det blir inget av ändå”? Det är mer av den nya Obama-andan ”Yes we can!” som erfordras. Det räcker inte med alla vackra ord från justitieministrar och andra om betydelsen av ett ökat internationellt samarbete.

I hur många tal eller anföranden har vi inte hört sådana allmänna uttalande? Det är vanligt hederligt och träget polis- och åklagararbete som krävs. Här hemma och i utlandet. Och det är inte gratis! Det är klart att det kostar. Ihärdighet och envishet behövs. På detta område som på så många andra eftersatta brottsområden. Och det behövs uppmärksamhet. Negativ och positiv. Båda är pådrivande. Och nålar i konservativa häckar behövs lite här och där. Både i Sverige och i många andra länder. För det gäller att inte låta de konservativa krafterna vinna. För då blir ingenting gjort. Det förlorar de sexuellt utnyttjade barnen på. Låt oss gå till samfällt angrepp mot förövarna!

Sven-Erik Alhem är före detta överåklagare men arbetar numera som samhällsdebattör och expertkommentator åt media. Mer av Sven-Erik Alhem kan läsas på www.svenerikalhem.se.